Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN
LONDON
Men det finns ett annat Bloomsbury, som inte
kan definieras geografiskt. Det gäller inte att
veta var detta Bloomsbury är, utan vad det är.
Ty det har ingenting att göra med studenter
eller hotell eller rum med spetsgardiner i
fön-sterna eller plataner som kasta skuggmönster
på stenläggningen. Detta andra ”Bloomsbury”
är en icke så noga definierad benämning på
en intellektuell och konstnärlig grupp eller
snarare rörelse som existerat i ungefär ett
kvarts sekel och som fått detta namn därför
att dess grundare och en stor del av dess
anhängare råkat bo i Londons
Bloomsbury-kvarter.
Förbundna med denna rörelse äro sådana
personer som T. S. Eliot, som upptogs av
”Bloomsbury” då han först kom till England
från Amerika; Virginia Woolf och hennes man
Leonard Woolf, som grundat The Hogarth
Press i Tavistock Square i Bloomsbury, där
Isherwoods första bok utkom; den kände
nationalekonomen Maynard Keynes,
författaren och konstkritikern Clive Bell, målaren
Duncan Grant, den numera avlidne Lytton
Strachey, E. M. Forster, David Garnett (alla
dessa ha en gång bott eller bo ännu i
Bloomsbury), samt många andra som i verkligheten
aldrig bott där, men vilkas namn kommit att
bli förbundna med rörelsen. Veckotidskriften
The New Statesman & Nation har alltid nära
identifierat sig med rörelsens smak och åsikter,
så nära till och med att den skämtsamt kallats
Bloomsburys församlingsblad.
Liksom varje intellektuell minoritet har
Bloomsburygruppen förebråtts och stundom
förlöjligats för sitt sätt att uppträda och tala
— märkvärdigt nog finns det en tydligt
urskiljbar ”Bloomsbury”-dialekt — och sin
”high-brow”-inställning. Humbert Wolfe, som
på samma gång skriver en mycket ledig vers
och är en hög ämbetsman i Arbetsministeriet,
skrev en gång en kvick och elak gravskrift
ROSE MACAULAY
över rörelsen (parodierande några välkända
rader av Browning):
Confident that Art and Brains
Rest with them and Maynard Keynes,
The School of Bloomsbury lies here,
Greeting the Unseen with a sneer.
Men om man lämnar å sido dessa ytliga
kännetecken, som i regel snarare utmärka dem
som med orätt utgiva sig för bloomsburianer,
så finns det ett utpräglat och individuellt slags
intelligens och sensibilitet förbundet med vad
som kallas ”Bloomsbury”, och det råder intet
tvivel om att inte Englands intellektuella och
konstnärliga liv efter världskriget starkt
influerats därav.
Utrymmet medgiver icke en närmare analys
av vad som karakteriserar denna lilla men
inflytelserika grupp. I grova drag kan man
säga att den försvarar den
demokratisk-huma-nistiska uppfattningen av samhället; att den
lidelsefullt tror på värdet av mänsklig
gemen
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
