Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Surrealistiska intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
SURREALISTISKA
INTRYCK
Paris i april.
Min första surrealistiska etapp var en
filmförevisning på Salle Poissonière, organiserad
av en sammanslutning som kallade sig Les
amis de Soutes. Salen var fylld av människor.
Sannolikt prövades tålamodet hos dem som
gått dit av nyfikenhet, ty Soutes’ vänner gjorde
ifrån sig ordentligt. Programmet inleddes med
ett par slapstickfarser av Mack Sennett, vilka
i sin envisa fjantighet uppfyllde de krav
surrealisterna ställa på ”1’humour objectif pur”
— något i stil med Falstaff Fakirs sämsta och
sjukaste sidor. Därpå visades en Mekanisk
balett av Léger, där man jämte de futuristiska
och kubistiska också lade märke till ett
dada-istiskt inslag: en dansös, som först
fotograferats underifrån så att överkroppen dolts av
den klockliknande kjolen, visades slutligen
framifrån i närbild och grinade mot
åskådarna i ett jättelikt svart helskägg. Knappt
hade vi hämtat oss förrän ljuset släcktes på
nytt och vi kastades in i en dårrapsodi ur René
Clairs tidigare produktion. Den berömde
regissören ställde oss inför en begravningsvagn,
prydd av korvar, skinkor och bröd samt
förspänd med en kamel. Tåget satte sig i gång,
men kamelen vaggade fram en smula för
långsamt, det tyckte vi som sågo på och det tyckte
följet, som började tugga i sig begravnings-
4. — B. L. M. 1938. V.
ståten. Emellertid spände man ifrån kamelen,
som gick hem till cirkus. Vagnen fick rulla
själv, och man förstår ju att en vagn, som
i regel är så ofri och kuschad, under sådana
förhållanden måste bli litet yr. Den rullade
snabbare och snabbare och begravningsföljet
upplöstes i en rasande språngmarsch, tills
vagnen körde ut på ett fält och kantrade. Liket
steg givetvis härvid upp ur kistan, drog fram
en medförd trollstav och pekade med denna
på de tillskyndande människorna, vilka
för-svunno i luften. Slutligen pekade han också
på sig själv och försvann. Hade René Clair
tröttnat på sitt verk?
Så kom då kvällens huvudnummer: den
surrealistiska filmen ”Le chien Andalou”. Till
denna film existerade inte något scenario enligt
vad man tidigare förklarat, men nu upplystes
i alla fall att scenariot författats av en som
hette Bunuel — en liten gemytlig motsägelse
som inte uppmanade till protest, i betraktande
av alla de jättelika och hänförande
orimligheter som redan förekommit under kvällens
lopp. ”Le chien Andalou” visade sig vara en
bildkakofoni av utspekulerade bisarrerier,
kusliga perspektivförskjutningar, sadistiska
fantasier och mitt uppe i alltihop en och annan
lyrisk detalj, som grep inte genom sitt
innehåll utan som bild.
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
