Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Brandell: Surrealistiska intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
Det började med en skräckscen. En man
står en solig förmiddag vid fönstret och slipar
sin rakkniv med ett drömmande uttryck. Så
går han fram till en kvinna, som sitter inne
i rummet. Med tummen och pekfingret
blottlägger han omsorgsfullt hennes ögonglob och
skär tvärsigenom den (närbild), så att
innan-mätet välves ut. I fortsättningen interfolierade
scenarioförfattaren sin bildföljd med
anvisningar som: ”fem år tidigare”, ”tio år
tidigare” etc., därigenom vilseledande åskådaren,
som drevs att söka ett sammanhang där inget
fanns. Flera gånger återkom en manshand,
sårig i flatan och full av flugor. Vid ett
tillfälle såg man en manlig individ strävande
i riktning mot en kvinna, vilken tryckte sig
upp mot väggen i förskräckelse. Mannen
släpade nämligen fram över salongens golv
följande inventarier: två människolik, två
flyglar, två döda åsnor vilka placerats på
flyglarna. En annan scen: På gatan ligger en
hand, en separat hand. En kvinna petar
tankfullt på handen med sin käpp, medan
folkmassan trängs omkring henne. Poliser anlända
och bilda kedja kring kvinnan, som petar
vidare. Slutligen närmar sig en av
polismännen försiktigt och vördnadsfullt, tar upp
handen och lämnar den åt kvinnan. Denna lägger
in den i en för ändamålet avsedd låda, som
hon bär i en rem över axeln. Folket skingras
och en bil kör över kvinnan.
Det är onödigt att fortsätta referatet av
”Le chien Andalou”. Ni som läser det drives
väl närmast till att uppfatta den som ett skämt
och kanske inte ett så helt lyckat. Men jag
försäkrar att vi som sågo filmen voro inte roade.
Efteråt kan man raljera, ja, det är nästan
nödvändigt; men inte medan man ser den.
Ett verk som detta vilar nämligen på en
mycket allvarlig grund; upplevelsen av
tillvarons kompletta meningslöshet. Surrealismen
härstammar från dadaismen, och i dess värld
ekar ännu Dadas bittra hånflabb mot en värld
som gått i tusen bitar. Om en svensk
motsvarighet till denna efterkrigserfarenhet vittnar
den del av Pär Lagerkvists diktning som han
själv fört in under rubrikerna ”Kaos” och
”Ångest”. Dock torde kriget inte ha skapat
denna upplevelse, endast skärpt den.
Surrealismen räknar själv sina anor till förra seklets
slut. Greve Lautréamont, Rimbaud, Apollinaire
och Alfred Jarry bildade den konstellation
i vars tecken den föddes. Vi svenskar kunna
ibland hos Hjalmar Bergmans gestalter påvisa
den dadaistiskt-surrealistiska benägenheten att
dra läsaren vid näsan och genomgående handla
så som denne väntar sig att de inte skola
handla.
Skillnaden mellan Pär Lagerkvists och Dadas
hållning å den ena sidan och surrealismens
å den andra är att de förra ännu protestera
mot meningslösheten, medan de senare
förhärliga den. Eller rättare: de protestera mot en
meningslöshet men hylla en annan, och ”andakt
och revolt” glida över i varandra på ett sådant
sätt att iakttagaren omöjligt kan bestämma
var det ena avlöses av det andra. Surrealisterna
revoltera mot dagj agets och det borgerliga
samhällets meningslöshet men förhärliga
nattjagets och det utopiska samhällets. Den
bakomliggande utvecklingen är paradoxal: när
fienden har blivit en för stark har man inte endast
kapitulerat utan också gått över i hans tjänst.
Ett liknande förlopp kan man iakttaga inom
den psykoanalytiska strömningen, som ju för
övrigt varit en kraftkälla även för surrealismen.
Den var ursprungligen kritiskt stämd mot det
undermedvetande som utgjorde dess upptäckt;
nu visar sig i stället, särskilt bland litterära
adepter, tendensen att låta sig själv slukas med
hull och hår av det undermedvetnas malström.
Det är ingen skillnad mellan den
meningslöshet som surrealismen revolterar emot och
den till vars förmån den gör uppror, om inte
den att den senare är ännu mera genomförd.
För surrealisterna tedde sig verkligheten som
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
