Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Katz, David och Rosa, Samtal med barn, anmäld av Margit Abenius - Törnblom, Carin Hermelin, Profeten Andersson, anmäld av M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
pojkar, respektive fem och fyra år gamla. Till
dessa har fogats utredande kommentarer och
en sammanfattning av de vetenskapliga
resultaten. Men samtalen i sig själva är så lustiga
och förtjusande, att man gott kan läsa dem
som nöjeslektyr utan kommentar.
Den snälle Teodor och den robuste Julius
är säkert inga unika underbarn, men en andlig
aktivitet av det slag som utvecklas i samtalen
skulle snart knäcka en vuxen — de snabba
förvandlingarna exempelvis, till tiger och varg
och renhållningskarl och skald. Barnet Julius’
definition på hur man blir skald låter höra
sig: ”Man bygger sig ett hus, går in i det
och skriver en bok.” Kanske det. Julius är för
övrigt ofta lyckad. Vad sägs om följande
biologiska notis: ”Fiskar kan inte vara glada;
dom har ingen röst.”
Intressesfären kommer fylligt och plastiskt
fram. Djur spelar där en överväldigande roll,
men också negrerna, dessa förtjusande
intressanta varelser som vaknar, stiger upp och
tvättar sig när det är kväll hemma.
Fantasivarelser existerar också inom sin sfär, och
upplysningen från de stora, att troll inte finns,
är bara en besvärjelse och betyder: ”inte
farliga”! Författarna påpekar att häxan, som ofta
dyker upp i samtalen, för pojkarna tycks ha
varit ett nödvändigt magiskt väsen, på vilket
onda, farliga och negativa egenskaper kunde
avlastas. Recensenten erinrar sig här osökt den
elegiska saknadston efter djävulen, som
genomströmmade senaste diktarkonferens i Sigtuna.
Oändligt sympatisk, genom själva sin storlek,
ter sig jätten Goliath: Stack fotterna ut, när
han låg i graven? Tvättade han sig alltid i kallt
vatten? När levde jätten Goliath? Svar: För
över tvåtusen år sen. — Levde du (pappa)
då? — Nej. — Hur vet du då allt om jätten
Goliath? — Hur ofattbart ter sig inte för barn
tidsbegreppet! Intresset rör sig också intensivt
kring allt som har med växande, förvandling,
födelse och ursprung att göra, även med
upphörandet: ”Mamma, jag vill inte ta slut, jag
vill leva längre än någon annan människa
i världen.” Önskningarna är naturligtvis
överhuvudtaget ett rikt kapitel. Ett samtal upptar
en hel önskelista med många nummer på
fyra-åringens födelsedag. Där har man en skala på
livsvärden just då. Raden innefattar både
kara
mellhjärta och skog och en bil, där barn får
rum, ”alla barn”.
Det är möjligt-att man suggereras av
författarnas utförliga karaktärsanalyser av de två
pojkarna, men jag tycker mig verkligen tydligt
urskilja de olika tonfallen hos två helt olika
individualiteter: den sympatetiskt begåvade
Teodor som delar med sig av efterrätten och
den spontane Julius som vägrar ”för då blir
det så lite kvar”. Den förre vill bli dykare för
att kunna iaktta fiskarna, den senare kapten,
skald och lärare — ett dominerande yrke till
varje pris. Under läsningens gång har jag
oupphörligt erinrat mig Olle Hedbergs
fin-mej siade roman om bröderna Wistedt, där
växelspelet mellan karaktärerna kan te sig så
konstfullt beräknat, men i grund och botten
är djup sanning: ”karaktären” är ingen
uppfinning av romanförfattarna; den tycks finnas
där redan från början. Margit Abenius
Kortare anmälningar
CARIN HERMELIN TÖRNBLOM: Profeten
Andersson. Bonniers. 4: 25.
”Profeten Andersson” handlar om en folklig
gudsmans kamp mot köttet. Nästan som ett
slags ledmotiv återkommer i berättelsen
uttrycket ”erotikens flaxande fågel”. På slutet,
när profeten efter ett långvarigt kringirrande
återkommit till hemorten, heter det: ”Erotikens
flaxande fågel var bliven till en lärka i skyn.”
Satsen är gåtfull, men boken i sin helhet är
inte mycket klarare. Den innehåller en bra
scen: en nattlig interiör från en lagård, med
en kalvande ko och några människor i skum
belysning. Där får man äntligen en smula
grepp om profetens orientaliska gestalt. För
övrigt är det en i sin stilistiska löslighet ganska
påfrestande sak — en blandning av Selma
Lagerlöf och kolportörsspråk med en tillsats
av något som skall föreställa utmanande
drastiskt, men som mest blir oäkta — som när
man försöker använda så kallade svärord utan
att kunna konsten. Själva motivet i detta
debutarbete kan däremot sägas ha en viss
originalitet. M. A.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
