Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Asklund: Torp med syrener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
TORP MED SYRENER
Först är det en krokig väg, som svänger
upp i skogen. En backe, där man flämtande
hoppar av cykeln och plaffar på i dammet.
En udde med unga björkar har vandrat ut
i åkern. Deras vita stammar lyser. Det unga
lövet glittrar och glänser. Uppe i skogen slår
hettan emot en, tung, bedövande solhetta från
varma barr och kådiga tallar. Skuggorna
strimmar vägen, långa solbanor har letat sig fram
mellan stammarna, en skälvande stråle har
stannat över en mossig sten med blommande
harsyra. De ljusgröna bladen ser så tunna ut.
De slokar. Men i en skreva längre ned trycker
sig den lilla knottriga stensötan mot den grå
stenen, skrumpet sträv i solgasset.
Spindeltrådarna glittrar mellan träden. En spillkråkas
skri skär plötsligt genom den gröna friden,
och strax därefter hör man hennes lätt
dunkande vingslag, när hon lyfter från en murken
stubbe och fladdrar bort. Det blir så tyst.
Skogen lyssnar. Det är trollskog, Bauerskog.
Mossiga block. Höga granar. I topparna går
det stilla, nynnande suset, och högre upp, på
åsen, skymtar de första tallarna. Martall. Deras
kopparbark glänser. De fantastiskt förvridna
grenarna darrar. Vinden går pressande fram
där uppe, solvinden, havsvinden.
Och nu öppnar sig plötsligt granarnas glesa
led och en vidöppen fj ärd lyfter sig med tunga,
fräsande vågor långt, långt ute. Det glittrar
och lyser kring holmarnas klippiga stränder,
vita moln av mås stiger upp och ned kring
skären, och ute mot havet ligger en smal
silverstrimma, som aldrig förändras, aldrig plånas
ut. Inte så länge solen lyser. Under regniga
dagar förenas vatten och rymd, och de tunga
molnen driver in över åsarna och fäller sina
våta ridåer över holmarna, uddarna, vikarna.
Då stiger det varma ångor över skogsvägen,
det porlar av rännilar i berget, och myggen
dansar. Över det lilla kärret nedanför berget
hänger ett stort, tjockt moln av surrande mygg.
Grodorna, som där lagt sin rom, sticker upp
sina huvuden ur det grönslemmiga vattnet och
gungar litet, under trycket av sina stora
hjärtans slag. Längre ut, i det gulbruna klarvattnet,
ligger en skedand med den lustiga näbben
sänkt som en liten skovel mot vattenytan och
plirar på en med sina klara ögon. Inne på
den vindlande kostigen, som lyser som en gul
strimma av torra barr under granarnas skugga,
står en liten fågel alldeles orörlig. Hennes ena
svarta öga glänser till, som en glimt av en
regndroppe i sol. Utan att man ser det är hon
försvunnen. Hon lyfter inte. Hon springer inte.
Hon plånas ut mot den omgivande terrängen
och är borta. Det är morkullan. Under maj,
i regniga nätter, går sträcket mellan åsarna.
Man sitter uppe på det hala, våta berget och
glor mot den disiga månen, lyssnar till
riss-landet från små rännilar, och så hör man
plötsligt: knorrt-knorrt-knorrt-pisp! Det är
morkullorna, som sträcker mellan åsarna.
Men nu stiger jag på cykeln och fräser
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
