Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Kvick i trappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
KVICK I TRAPPAN
Fransmännen förstå att med oöverträffad
fyndighet tillskapa skämtsamma uttryck, som
äro mättade med människokunskap och
psykologisk iakttagelse. Ett sådant uttryck är esprit
de 1’escalier, trappans kvickhet, kvickheten hos
den som först kommer på sina förlösande
repliker i trappan, på hemvägen, kort sagt när
det är för sent. Mannen med 1’esprit de
1’escalier representerar en viktig människotyp och
förtjänade väl att av en modern Theophrastos
beskrivas och inrangeras bland samtidens
”karaktärer”. Han finns med på varje fest
och han är icke svår att känna igen. I vimlets
yra får hans ansikte något på samma gång
fängslat och främmande, överlägset och
hjälplöst. Ensam hänger han i dörren, där alla de
dansande paren skola fram, eller också sitter
han och spökkonverserar med ett av de
alldeles likgiltiga panelhönsen, medan hans
blickar hungrigt söka balens drottning. Jag
kan inte se honom utan ett medlidande, som
kanske egentligen är självmedlidande. Och när
andra stå upp med fyllda glas och tolka
stundens känslor, då tiger han och stirrar i
tallriken med en egendomlig dubbelmin, där
hemlig avund blandas med övertygelsen att ”det
här kunde jag verkligen ha gjort bättre” ...
Och det kunde han kanske också — bara saken
inte kommit så bryskt på och bara han inte
haft en massa besvärliga lyssnare omkring sig.
Så bryter man då upp och lydande någon
generös kvinnlig impuls glider kanske hon,
den skönaste, festens drottning, fram till hans
sida och utmanar hans ensamhet med ett litet
leende. Och vad gör han då? Säger han de
hänförda och bevekande ord, varav hans själ
rinner över? Nej, han mumlar någon liten
generad ironisk dumhet. För att sedan i sitt
hjärtas ensliga monolog överhölja henne med
rosor och blända henne med sin snillrikhet.
Den stackars mannen med 1’esprit de
1’escalier är egentligen en främling vid livets fester.
Han ligger alltid en hästlängd efter den
blommande omedelbarheten. Kierkegaard sade en
gång det stora ordet, att ”där instinkten
saknas, kommer man alltid för sent”. Men här är
det inte instinkten som saknas utan
självsäkerheten, sinnesnärvaron och farten. Den
efter-kvicke, det långsamma kvickhuvudet —
motsägelsen låter lustig men är egentligen tragisk.
Mascarille i ”Les précieuses ridicules” säger
något om att får jag bara tid på mig, så kan
jag nog göra ett impromptu. Det är en
hjärtesuck som fångad ur djupet av svenska bröst.
I alla livets strider är mannen med 1’esprit
de 1’escalier, denne kvickhetens sengångare,
bittert handikapad. Allra plågsammast är det
att iaktta honom vid offentliga dispyter och
stora politiska mötesgräl. Stammande och
hjälplös låter han den dumma tvärsäkerheten,
den framfusiga dristigheten ta hem spelet.
Med ett litet fruset, plågat smil och en
axelryckning står han där och är hederligare och
vet bättre besked än de andra. Men utan att
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
