Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Kvick i trappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVICK I TRAPPAN
norna ett stort perspektiv vidga sig kring sin
försenade replik. Och så går han och sätter
sig vid sitt bord och skriver ned det hela. Där
ha vi diktaren. Han är nog den mest typiske
och betydelsefulle representanten för 1’esprit
de 1’escalier. De som genast hitta svaret på
nuets frågor, de bli advokater eller
reklamchefer eller politiker eller flygare eller
spekulanter eller auktionsutropare eller taktiker eller
provryttare eller helt enkelt salongslejon. Men
den som först i ensamheten finner det
förlösande ordet, han blir skrivbordshjälte — om
han överhuvudtaget blir något, ty det är inte
alla som förmå göra en seger av sin svaghet.
Forskaren och prästen höra kanske också
i viss mån till omedelbarhetens styvbarn, men
framför allt författaren. Detta kan låta
paradoxalt. Vad blir det då av diktverkets
mång-omskrivna omedelbarhet? Jag tror att en
psykologisk undersökning skulle visa att denna
diktverkets andrahandsomedelbarhet står i
omvänd proportion till diktarens verkliga
livs-omedelbarhet. Enligt någon egendomlig
kompensationens lag.
Men låt oss lämna slika subtiliteter och
i stället från vår intressanta utkikspost mellan
omedelbarhetens och eftertankens regioner
kasta en rundblick ut över kulturlivet. Var
ligger övervikten, från vilket håll säges det
avgörande ordet? De omedelbara ha utan
tvivel gjort det mesta av mänsklighetens
grov-göra med försörjning och kärlek och krig och
affärer, men jag undrar om det inte är de
efterkvicka, som i sista hand skapat den så
kallade kulturen. De ha skapat den av
uppdämd handling kan man säga, blott vi komma
ihåg att i denna uppdämning äro hämningar
och fruktan på det sällsammaste vis invävda
med självbesinning och verklig idealism.
Ja, post-festummänniskorna voro samtidigt
mer överblickande och mer inåtvända än
handlingsmänniskorna. De togo evigheten till hjälp,
när de inte kunde direkt bemästra det alltför
livliga ögonblicket. ”Alle Lust will Ewigkeit”,
heter det hos Nietzsche, men jag undrar om
lusten ger sig tid med så stora och obestämda
ting. Nej, evigheten är
post-festummänniskor-nas verk. I evigheten komma inga infall för
sent. Där är det ingen skillnad på esprit de
1’escalier och esprit d’åpropos. Den luft, där
pyramider och minnestempel bada sina tinnar,
är lättast för post-festummänniskorna att andas.
Det var de som byggde Cheopspyramiden och
Taj Mahal och Westminster Abbey.
Dag finns ej utan natt, och den som sagt
evighet, den har sagt förgängelse.
Post-festummänniskorna lärde sig även att rulla ordet
förgängelse på tungan, när det gällde att
svalka nuets alltför heta kinder. Många av
dem förstodo rentav att förstora sig själva
medelst nya väldiga döds- och domsgudar,
vilkas präster de blevo. Allt det i kulturen, som
är en seger över och en förödmjukelse av
ögonblicket, det är deras verk.
Ja, post-festummänniskan vann mycket —
bara inte glädjen, ty den är ändå det gyllene
ögonblickets gåva. Men i världens medvetande
har hon förstått att bereda sig en stor plats.
Vi veta mer om henne än om de omedelbara.
Det är hon som ristat sitt namn på stenarna
och fäst sina oförgripliga åsikter på
pergamentrullar och boksidor. Motparten, det
brinnande nuets barn, ha inte haft tid, inte givit
sig tid. Veta vi något om dem, så är det
därför att den andra, betraktande och beskrivande
sorten givit sig tid med dem. De människor,
vilkas väsen var direkthet, kommo aldrig direkt
till tals med oss utan genom
post-festummänniskorna. Så ha dessa ändå till slut det
avgörande ordet. Historiens perspektiv vrides
därmed åt det meditativa hållet och ger en
urblekt bild av det gångna nuets livskolorit.
Detta var mycket fräschare, impulsivare, råare,
hetare, mera vilt fängslande än vad det ser ut
i urkunderna och kommentarerna.
Det finns bara en äkta förmedlare av levande
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
