Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Kvick i trappan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
något sjukt och dolskt ur den tröga stillheten.
Periculum in mora, fara i dröjsmål, heter det,
och där lurar verkligen en fara av annan art
än talesättet egentligen avser.
Bland sengångarna i slika stagnerande
miljöer kan man stundom lägga märke till
en egendomlig, tyst förbislinkande figur. Folk
vänder sig om efter honom och mumlar med
en viss fruktans respekt: ”Den där, det är en
djuping!” Djupingen är mannen som ett halvt
liv går tyst och obemärkt och grundar och så
plötsligen gör något oerhört. Han är gärna ett
tekniskt geni, en av de där som lösa cirkelns
kvadratur eller skapa ett perpetuum mobile.
Och han förlåter inte den som en gång yppat
ett tvivel på honom. Han är lika minnesgod
som den där åsnan i Avignon, som sparade sin
spark i sju år — eller var det kanske tjugu.
Efter ändlös, tålmodig väntan sätter han
plötsligt en yxa i skallen på sin belackare. Eller
bränner honom inne. Ja, det är djupingen som
höjer brandförsäkringspremierna ute i
landsorten. Han har fått för litet av
omedelbarhetens eld och hämnas genom att bli pyroman.
Vilket ju också är en sorts kuslig esprit de
1’escalier.
Den efterkvicke har en annan skum broder
och det är den efterarge. Ser du dem båda
hand i hand, då kan du verkligen utropa:
”Här komma de svenske!” Ty det är vid gud
inte bara sång i våra hjärtan.
Jag var en gång på en cykeltur runt Dellen
-sjöarna i Hälsingland och därvid hände det
på samma väg där jag for fram något ganska
hemskt och besynnerligt. En bonde mötte,
också han på cykel, ett hölass, som inte väjde
tillräckligt, med den påföljd att han körde
i diket. Han kravlade sig upp på vägen igen
och for vidare utan ett ord. Man skulle trott
att saken därmed var färdig. Men nej, mannen
blev efterarg, så vilt, ohyggligt efterarg att han
kastade sig över nästa mötande och knivhögg
honom till döds. Det kunde likaväl ha varit
mig han märkte, ty jag kom strax efter. Och
jag såg det stackars offret ligga på en
flakvagn blödande ur nio sår.
Jag har ofta grubblat över hur det
egentligen såg ut inombords hos den där mördaren,
grubblat över allt det surmulna, förknutna,
inbitna, hämmade, dolska. Det hade säkert
varit mycket frost i hans åker och gått mycken
snål blåst genom hans toviga lugg. Hans
gestalt möter oss redan i de isländska sagorna,
där de äro som skummast och ovulnast. Och han
är en av den svenska kriminalitetens urtyper.
Men oftast möta vi på detta gebit
skadegörare utan en skymt av ondskans storhet. Det
är ett underligt pack som maroderar bland
livets eftersläntrare med deras bagage av
försuttna fatalier. Här gör oförmågan sig stor
genom att trampa på deras skugga som
marscherar i täten. Här irrar den sjuka avunden
med sina envisa nålstick och sina gallsprängda
grimaser — ingen rancune är värre än den
hämmades avund mot den snabba, livsvarma
omedelbarheten. Här smyger den anonyme
angivaren, smädaren och smutsaren omkring
och söker sitt rov. Det finns andra gifter
än den bolmört, som dröps i örat på Hamlets
fader, och när Jago ficklar med Desdemonas
näsduk, så är det också ett utslag av den
förkomnes esprit de 1’escalier. Nuets kämpar,
framtidens härskara släpar efter sig en
fruktansvärd tross, som äter varje initiativ som
ohyra och stjäl glädjen ur segrarens bröst.
Detta om post-festummentalitetens skumma,
skrämmande avigsida. Men vi få inte glömma
att den också har ett stort och
ovedersägligt värde. Nej, vi få inte glömma att
efter-kvickheten är släkt med eftertanken. Mannen
som stannar på hemvägen och mumlar den
slående sanning, han inte fann på i vimlets
yra, han ser ofta i Ensamheten ute under
stjär
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
