Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa Stubbendorff: En dag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DAG
Hon var för honom en anknytning till hans
hem, barndom och ungdom — till idyllen
innan allt otänkbart kunde hända. Det gjorde
kanske mest ont att råka henne, höra henne,
som stod säkert kvar i ett orubbat samhälle,
men det ägde likväl sin tjusning.. . Han var
för henne det gränslösa, det allmänt mänskliga,
livet helt öppet och prisgivet åt ont som åt
gott, oskyddat och ohämmat av lagar till en
grad, som hon aldrig tänkt möjlig.
Han lade fram sin trasiga levnad för henne,
detta, som pinat, plågat och äckat honom, men
som till slut blivit en vana, blivit hans liv.
Hans ord grep henne på samma sätt som
sången. Det gjorde ont, ont att höra på. Hon
lyssnade med ögon mörknande av smärta, och
kanske det gav honom tröst.
När Ivan talat om sitt liv, blev det på något
sätt inte passande att tala om Ingrids lilla liv.
Det hade ju aldrig hänt något i hennes
skyddade, lagbundna liv ...
— Du missförstår väl inte historien, Henrik,
som pappa gjorde?
.. . Det var något helt enkelt och ofarligt
Ingrid önskade, när hon stod inför sin far,
något obetydligt och skenbart meningslöst. Hon
önskade bjuda Ivan en hel dag ut till landet.
Ut till det riktiga landet. Inte till någon
festmiddag med vin och mer eller mindre
förföriska kvinnor, så som han oftast brukade få
det, när han blev bortbjuden, utan till solsken
och envis blåst över markerna. Till en
knoppande trädgård med banala, raka gångar
mellan grönsakskvarteren. Till smäckra unga föl
med mjuka, flåsande nosar och stora, vänliga
ögon. Till skramlet av grimskaft och stampet
av hovar från stallet. Till den skällande
bandhunden. Till de stora, tysta rummen med den
vida slätten utanför. Det skulle vara som att
komma hem ett slag för honom.
Majoren kunde inte bevilja henne det. Det
stred mot hans djupaste instinkter, mot alla
hävdvunna begrepp, mot alla åsikter om det
passande. I hans avslag låg den svenske
soldatens rysshat, den ägandes misstro till den
som inget har, en faders avoghet mot en icke
önskvärd eventuell måg. Ty majoren visste
ännu ingenting om Henrik ...
Nu sökte Ingrid Henrik för att finna
resonans. Då och då under berättelsen hade hon
kastat en blick på honom, men han såg envist
ut över vattnet, och Ingrid var så upptagen av
att finna ord, att hon inte märkte den kyla,
som sänkte sig mellan dem. Men kanske hon
ändå slutligen kände sig som en som vill
berätta en god historia men glömt poängen
eller plötsligt upptäcker, att åhöraren inte
uppskattar den. Hon stod där med tomma händer
och visste inte vad hon egentligen önskat
berätta.
— Punkt och slut, sade hon, och när
Henriks blick alltjämt förlorade sig i fjärran,
började hon nypa i hans rockärm för att väcka
hans uppmärksamhet. Äntligen möttes deras
blickar, och de log mot varandra — ett svagt
återsken av de leenden de tidigare på dagen
exekverat.
Han lade sin arm över hennes axlar, och
allting var nästan bra igen.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
