Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lisa Stubbendorff: En dag. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LISA STUBBENDORFF
... (Vid denna tid var ännu kosacksången
en nyhet för Skandinavien och av den ryska
emigrantlitteraturen hade knappast något alls
ännu sett dagen. Därför låg det över dessa
främlingar en alldeles speciell tjusning.) Deras
sång ägde en snärjande makt, som grep en och
ibland höll en fast. Greppet gjorde ont, så ont
att man ville gråta. Med de hemlösa, fördrivna
och jagade. Med dem som upplevat allt ont
och lidit så svårt att de numera var immuna
för lidandet och endast kunde känna trötthet.
Sången grep, men på sångarna såg
borger-skapet kallt, nyktert och osentimentalt. Utifrån.
De hörde dem och gick sedan lugnt hem till
sin ombonade trygghet. De angick dem inte.
De stod utanför deras krets och samhället. De
var obskyra individer ...
— Ser du, Henrik, så får man inte betrakta
dem.
... Det var sant att de flesta blivit tämligen
obskyra. Om de inte ursprungligen varit det
— kan man vara ursprungligt obskyr? — och
inte blivit det under krig och revolution, så
hade de blivit det under sin sista hemlöshets
tid, då de inte ägde annat än sin koffert, sin
uniform och sin sång och ett ofta smutsigt och
grått litet hotellrum, och då de inte väntades
av någon annan än av de flickor, som fiskar
på gatan, och inte togs emot i andra hem än
de där fruarna önskade omväxling.
Deras liv blev kanske mera enhetligt på det
sättet. De utsattes aldrig för slitningen mellan
borgerlig idyll och den karikatyr av livet de
själva levde, för idyllen mötte dem aldrig. Livet
var något oändligt krasst — och så sången ...
— Jag önskar, Henrik, att du kunde se på
dem som på vilken annan människa som helst,
som på mig eller dig själv, om någon av oss
var i nöd. De har genomgått så förfärliga
saker, de har blivit annorlunda än vi, men vi
skulle ha blivit likadana, om vi genomgått
detsamma som de.
Genom en flickvän, som läste ryska, hade
Ingrid blivit bekant med Ivan efter en tidigare
konsert i en grannstad. Det var kanske till
en del en trotsig sensationslystnad, som drev
henne att odla bekantskapen, för hon kände
blickarna som följde uniformen på den lilla
stadens gator. Men mest var det den
omständigheten att dessa, som stod utanför, plötsligt
kändes nära, ty hon själv tyckte också, att hon
stod utanför. Kurskamraterna hade inte
förmått inge henne denna känsla av gemenskap.
Utanför hade hon mestadels känt sig och
avskytt och fruktat de mörka, fula salarna,
som stängde in henne trots hennes
utanför-skap. Hon levde tämligen isolerad med sina
studier och med breven från Henrik och tanken
på honom ... Sången och de hemlösa
främlingarna gav liv åt den gamla
universitetsbyggnaden, kanske mest på grund av sitt
motsatsförhållande. Deras hemlöshet gav resonans åt
Ingrids världssmärta ...
När Ingrid hunnit så långt i sitt
klarläggande av saken inför sig själv och Henrik
— ty för sig själv hade hon tidigare inte
klarlagt något utan endast givit sig hän åt ett
med-kännandets rus — insåg hon, att man inte
inför sin älskade bör förklara sin samhörighet
med andra vare sig män eller kvinnor och att
hennes nyss omtalade världssmärta skulle ställa
henne utanför även Henriks värld och att hon
måste behålla den för sig själv, om hon ville
tillhöra den världen. Men eftersom hon börjat
berätta, måste hon fortsätta, och hon fortsatte,
fast nu ännu fåordigare än förut, medan
tankarna alltjämt gav henne själv en fylligare
framställning av saken.
... Ivan och Ingrid träffades ofta under den
vecka kören stannade. Då och då for kosackerna
bort och konserterade i någon annan stad, men
de återvände. Ivan besökte Ingrid i hennes
inackorderingsrum och Ingrid Ivan i hans
hotellrum — driven av sitt trots, för hon visste,
vad man tänkte. Vad man tänkte hände aldrig.
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
