Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Idyllen Sverige. En dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDYLLEN SVERIGE
man hålla sig till sin familj, man, barn och
närmaste vänner. Sluta sig i sitt skal.
Därutanför skall man vara svenskt ovänlig,
högdragen och på sin kant.
Johan. Ja, det ligger nog tyvärr en del i
vad Greta säger. Men därför har ju också vi
nordiska folk i insikt om vår butterhets tunga
belastning sedan urminnes tider följt den goda
regeln att inte vara tillsammans med varandra
annat än när vi värmt våra sinnen med mat
och dryck. Den svenska idyllen fungerar inte
på förmiddagarna.
Sixten. Nej, det är då för väl det.
Svenskarna, sådana jag ser dem och jämför dem
med andra, är bäst i sakliga, helst tekniska
överläggningar på förmiddagarna. Det är
därför svensken är så bra utomlands. Där måste
han arbeta och gå upp i ett sakintresse. Där
får han namn — och ett berättigat namn —
av ärlighet och duglighet. Och litet
utlands-skolning är utmärkt, nästan nödvändigt för
varje svensk. Det skall bara inte bli för mycket.
Som exempelvis för mig.
Greta. Hur går det då?
Sixten. Ja, herrskapet ser själva. Men det
här är ju ingen personlig diskussion. Jag vill
bara säga att ingenting förstår jag
psykologiskt bättre i svenska folkets äldre öden
än vikinga- och krigstågen. Fast det var nog
tråkigt för de dåtida fruarna.
Greta. Ingalunda. Jag skulle intet hellre
önska än att Axel gav sig ut på något
vikingatåg.
Johan (till Sixten). Där sade ni något
klokt. Svenskarna är bra utomlands. Så sant
och riktigt. Men det är väl även så att Sverige
haft en utomordentlig nytta av de små
utländska inslag som då och då injekterats på
detta rasrena folk. Kanske just därför att de
varit så små. Men alltid när svenska folket
stigit uppåt ha utländska familjer spelat en
stor roll. Och hur många av landets genier
är av hundraprocentig svensk härstamning?
Jag tror nog att den svenska idyllen då och
då behöver skakas om litet utifrån. — Men
för övrigt är nog termen idyll icke bra. Greta
har rätt i att den låter för vänlig.
Sixten. Nej, man borde nog hellre säga
bakvattensvik. Eller ibland rentav träsk.
Gunnar. Om jag skulle tillåtas upphäva min
ungdomliga stämma, så undrar jag om inte
hela den här frågan håller på att bli föråldrad.
Det där att vi inte var med i kriget är ju en
brist som går över. Det är likadant i utlandet
med dem som är under fyrtio. Och de
jämnåriga jag träffat där tycker i allmänhet inte
att de förstår mindre för det. Både Ingrid och
jag och alla våra kamrater nästan har varit
utomlands — inte som turister utan som
kamrater. Både idyll- och bakvattensstadiet börjar
nog ta slut nu. Är inte den personliga
kontakten bästa sättet att riktigt övervinna dem?
Och är det inte numera fullt tekniskt och
ekonomiskt möjligt att låta detta ingå i normal
uppfostran? Så löser vi hela problemet.
Axel. Ja, men i dessa nationalismens
tider ...
Gunnar. Förlåt, pappa, men vad gör det?
Nationalister är vi allihopa. Även här hos oss.
Därför förstår vi bara varandra allesammans
så mycket bättre nu.
Ingrid. Ja, den där gamla
paradinternationalismen, den var bara en kompensation för
en förträngning. De hade sina ”skolor” i alla
möjliga rörelser och grälade och stod i. Men
alltsammans berodde på att de inte frankt
medgav: vi är tyskar, vi är engelsmän, vi är
fransmän och så vidare. Det gör vi nu. Och
därför kommer vi så väl överens. Vi har blivit
av med hela den där gamla bråten av
formel-och dogmtänkande.
Johan. Så, så, så — men jag tror fröken
Ingrid har rätt. Först skall vi vara oss själva.
Så blir vi också européer. Det är väl så
ungefär Ingrid menar?
Ingrid. Ja visst. Det är väl klart. På mammas
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
