Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Levi Læstadius: Två historietter - Ormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS LEVI LÆSTADIU S
— Jag tyckte precis jag såg en orm här
alldeles nyss, sa docenten.
— En orm! O Gud! utropade fröken Astrid
och hakade sig fast vid hans arm för att söka
skydd.
— Ä, var inte rädd, sa docenten och blev
alldeles varm över hela kroppen. Han är borta
nu. Det var nog ni, som skrämde honom.
— Tror ni? sa fröken Astrid och log, men
släppte inte hans arm ändå. Är docenten säker
på, att det var en orm då? Var det inte bara
jag? Ljungfiskens dis?
— Så ni pratar, sa docenten, men han var
verkligen mycket förbryllad. I alla fall behöll
han hennes arm. Hon hade bestämt ingenting
emot det och det var mycket angenämare att
promenera så.
Och så gick de vidare över åsen — ända
ut till Gamla Uppsala, och docenten livades
av det plötsliga sällskapet och berättade riktigt
intressanta ting om gravsättningar och
offerkällor och mörka, blodiga riter och
utgrävningarna och allting, medan fröken Astrid
lyssnade med blanka, mörka ögon.
”Det är en mycket intelligent och intressant
flicka”, tänkte docenten, när han vid
hem
komsten skildes från henne vid busshållplatsen
på Gamla torget.
Och i början- på maj friade han och till
pingsten gifte de sig. Docenten skulle få
lektorat, hans fästmö kallade honom sin lilla
fågelunge och han var mycket lycklig.
— Vet du, sa han, när han satt med sin
unga hustru i deras nyinredda våning några
dagar efter bröllopet. Jag måste berätta dig
något löjligt. De första gångerna jag mötte
dig var jag så överansträngd och nere, att
jag precis hade det intrycket att du var en
orm. En alldeles förtjusande orm visserligen
— och mycket vacker — men i alla fall en
orm.
— Ja, men det var jag ju också, kära
fågelunge, sa hon och slingrade sig om honom.
För det var ju den enda skepnad jag kunde
intressera dig i.
— Vasa? Var du en orm? Hur är det
möjligt? sa docenten och sträckte på halsen och
spärrade upp ögonen — precis som en
fågelunge.
— För en älskande kvinna är ingenting
omöjligt, sa fru Astrid och kysste honom.
— Högst besynnerligt, sa docenten.
454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
