Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Levi Læstadius: Två historietter - Ormen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ HISTORIETTER
börjar nog bli litet sent för mig. God natt
och tack för i kväll! Det har varit rysligt
intressant, men nu ska jag krypa till kojs. Vi
ses igen, docenten!
Och så gled hon ner från ottomanen och
ringlade sig genom rummet, medan docenten
stirrade på henne som förhäxad.
”Jag är tokig, absolut tokig”, tänkte han.
Vid dörren stannade hon och reste litet på
huvudet, tungan stack spefullt och gäckande
ut genom munnen.
— Bara nu inte docenten tror, att jag är
en orm, sa hon och så gled hon ut i förstugans
mörker och det rasslade som av fjäll eller
siden, när hon försvann nedför trapporna.
”Jag är bestämt överansträngd”, tänkte
docenten, sedan han stängt dörren och blivit
ensam. ”Fortsätter det på det här viset måste
jag begära tjänstledighet. Absolut måste jag
ha tjänstledighet.”
Och han tömde med darrande hand
likörglaset, som under hela aftonen stått orört på
det lilla mahognybordet.
Så blev det söndag, vårens första riktiga
söndag, då solljuset satte liv i flugorna på
söderväggen och strömmade i all sin fullhet
in genom fönsterrutorna, så man såg hur
oändligt dammiga de var.
— Nej, i dag kan man inte arbeta, sa
docenten och slog igen den sista utgåvan av
Eyvind Skaldaspillir. I dag måste jag ha en
promenad. .Absolut måste jag ha en
promenad.
Och han kröp in i vinterrocken, satte på sig
galoscherna och vandrade genom gatorna utåt
åsen, medan små vita aprilmoln drev över
himlen och lärkorna steg och sjönk, arbetade
med vingarna och drillade i hundratal — ja,
tusental! — över slätten.
”Mycket nätt!” tänkte docenten. ”Mycket
nätt och förtjusande! Men i grunden rätt
ointressant. De gamla skalderna talar aldrig
om lärkor och jag undrar inte på det. Lärkor
är så självklara.”
Solen gassade, enrisbuskarna bredde ut sig
som förkrympta tropikskogar över åssidorna
och de gråblå, ludna backsipporna tittade upp
ur det gula gräset.
”Nej, de gamla skalderna talar aldrig om
lärkor”, fortsatte han, ”och jag förstår dem.
Korp och varg, örn och orm, det är djur, som
förekommer hos dem. Och de är också så
oändligt mycket mer intressanta. De äger
något mörkt lockande över sig, de sätter
fantasien i rörelse, och vilka praktfulla kenningar
kan man inte få på dem: bleknäbb, blodsvan,
häxans grå fåle, Odins gnällande valpar, luftens
likfrossare och den gamla guldliggaren.
Farligast och ondast har i alla fall ormarna varit,
ormarna med de oberäkneliga rörelserna och
det snabba giftet i sina käkar. Därför har
också tanken velat syssla mest med dem.
Ormen blir ett vist och heligt djur, ja, den
blir något mer än ett djur, den blir en
symbol, en ... Hallå!”
Han hejdade sig och stod stel av fasa. Det
prasslade till i närheten av honom och från
ett tätt enrissnår gled en huggorm ut på
stigen, blänkande och smal, mörk och
fascinerande. Det gick ett strömoln för solen och
alla lärkorna tystnade på en gång.
— Skrämde jag docenten? frågade fröken
Astrid, som plötsligt stod framför honom.
— Vasa? O Gud! Var det ni? Jag tyckte...
Docenten visste inte alls vad han tyckte,
men nu var i alla fall inte ormen där längre.
Solen kom fram igen och lärkorna började
på nytt att sjunga.
— Docenten är alldeles blek, sa fröken
Astrid. Det är det myckna nattarbetet. Det var
verkligen mycket förståndigt av docenten att
ta sig ledigt för en promenad i dag.
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
