Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Arnulf Øverland - Anmälda böcker - Øverland, Arnulf, Samlede dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
ARNULF ØVERLAND
I.
Ett studium av Arnulf Øverlands
ungdoms-lyrik — till den kan man räkna
diktsamlingarna ”Den ensomme fest”, ”De hundrede
violiner” och ”Advent” — ger vid handen,
vilken osedvanligt samvetsgrann och
målmedveten ordkonstnär han från första början är.
Diktaren företog sig 1911 att utge en reviderad
upplaga av sina två första böcker. I ett förord
till denna upplaga får man en inblick i poetens
ateljéarbete, och denna inblick kunde knappast
vara mera avslöjande; det heter bland annat
i detta förord:
”Det skader ikke, om et digt har nogen
likhet med en kirke, digtet er ialfald et bygverk.
Skal det restaureres, må det nye passes ind
slik, at der ikke blir noget brudd i den
orga-niske helhet.”
Citatet belyser, hur utomordentligt medveten
Arnulf Øverland varit om sin dikts
konstnärliga element och verkningsmedel. Ty denne
diktares poesi utövar sin suggestion inte
i första hand genom det rytmiskt-musikaliska
elementet, som hos honom — i motsats till vad
fallet är hos exempelvis Wildenvey, i allt hans
konträra motsats — är relativt torftigt, utan
genom ett skulpturalt-arkitektoniskt. Då
Øverland liknar poemet vid ett byggnadsverk, har
han angett vilka formella principer, han följer
i sitt skapande.
ARNULF ØVERLAND: Samlede dikt. Aschehoug.
Oslo 1936.
Det är icke för intet man vid en studie av
den øverlandska dikten kan utgå från en sådan
formell iakttagelse. Ty den linjerena och
sällsynt klara formen hos denne norske diktares
verk sammanhänger intimt med hans
temperament och hans lidelsefulla intellektuella
klarhetsbehov. Øverlands andliga konstitution
är i grund och botten den ironiske
melan-kolikerns; men det finns, väl att märka, hos
honom också ett inslag av aktivitet, som på
ett egendomligt sätt bryter mot den ironiska
attityden och gång på gång kommer den att
vackla. Vi spåra hos denne poet en djup
längtan efter dåd och handling, en smärtsamt
irriterande drift till personligt engagemang
i tidens strider. Det är en drift som ständigt
manar till uppbrott från självtillräcklighetens
lägerplats. Den går som ett fugatiskt tema
genom hela hans produktion. Om vi ett
ögonblick dröja vid detta motiv, som enklast kan
uttryckas som kampen mellan passivitet och
aktivitet, mellan livsångest och livsbejakelse,
så röra vi vid en huvudnerv i Øverlands
författarskap.
II.
Dödstanken är det centrala och stående
motivet i Øverlands ungdomsdiktning, och
ingenting är ju vanligare i ungdomlig lyrik
överhuvudtaget. Men egenartad är den
smärtsamma intensitet, varmed poeten hängiver sig
åt tanken på den individuella utplåningen. Den
tristess, som dessa dikter ge uttryck åt, har
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
