Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Arnulf Øverland - Anmälda böcker - Øverland, Arnulf, Samlede dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNVLF ØVERLAND
samtidigt en bestämd tids- och lokalfärg: det
är kristianiabohemens liv omkring 1910 som
i Øverlands ungdomsdikter träder oss till
mötes. Det festliga och frejdiga lyser där helt
med sin frånvaro. Gråa och monotona te sig
dessa lyriska dokument från tiden före
världsbranden. Livets ödslighet, alltings mekaniskt
idiotiska upprepning och ofruktbara tomhet,
det är ständigt återkommande temata i den
tjuguårige Øverlands lyrik:
Jeg venter på natten som kommer.
Jeg kjenner hvor den er nær.
Min store forjettede sommer
skal være mig dobbelt kjær.
Den feber av lyst og nød,
den evige helvedesbrand,
som tærer min sjel og mitt kjød,
skal dø med min lille forstand.
Men det anmärkningsvärda är, att diktaren
inte slår sig till ro med detta perspektiv för
ögonen. Det finns i så gott som varje dikt av
honom — också från ungdomsperioden — en
egendomlig omkastning, en invertering, en
överraskande dialektik. Vad vi bevittna är
ingenting annat än hur han, som lyssnat till
dvalans locksånger och slocknandets fridsrop,
plötsligt sätter sig till motvärn. Hans spleen
är ingenting annat än brist på utlopp för en
orolig, om sina mål och medel ännu
omedveten handlingslust. Detta förhållande belyses
klart av slutstroferna i det ungdomspoem, som
vi nyss citerade:
Du vet hvad du gav mig å bære;
men gi mig en byrde til!
Allmektige bøddel — kjære,
du vet det er leve jeg vil!
Alle de spirende frø
venter på sol och vår.
Jeg er tyve forbannede år,
og jeg er for ung til å dø!
Här tro vi oss ha angivit ett för den
øver-landska diktningen karakteristiskt drag och
ARNULF ØVERLAND
samtidigt rört vid skaldens personligaste
problematik. Han har ständigt haft att kämpa
med en tyngande och ödesdiger känsla av att
allt som sker är ”meningslöst”, att evolutionen
är en fras, att förändringarna bara äro en
krusning på ytan och aldrig beröra tingens
kärna. Men samtidigt har han — till
självförsvar, till livets värn och som ett vapen mot
den bottenlösa apatien — riktat ironiens pilar
mot dennå sin egen uppfattning. Skeptikern
visar sig vara inte minst skeptisk mot sig själv
och sitt eget tvivel. Sådan har Øverlands kasus
varit. Ur ett dilemma har hans dikt
framsprungit som en gnista. Ur spänningen mellan
två poler, en negativ och en positiv, har hans
lyrik fått sin hårda och manande klang. Hans
dikt är, där den är som egnast, det intensiva
uttrycket för ett dialogtillstånd.
III.
Utan att hasardera sanningen kan man väl
påstå, att det var världskriget som kom Øver-
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
