Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Silve, Claude, Un jardin vers l’Est - Carco, Francis, L’homme de minuit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÉDMOND JALOUX
FRANCIS CARCO
han inte kunde bli herre över sin längtan
tillbaka till dem. Den läkare, som skötte honom,
försökte på alla sätt rädda honom — och hans
sätt var mångahanda.
”Chez les étres souffrants qu’il touchait”,
säger Claude Silve, ”il croyait å 1’existance de
ramifications inaccesibles en lesquelles circule
une lymphe surnaturelle qu’on n’analysera
jamais. Quelque peu visionnaire, l’åme lui
devenait présente en tous les points des corps
douleureux.”
Bland pojkens tillhörigheter hade man funnit
en underlig dyrbarhet. Liksom man förr i
världen gjorde en sorts ”remembers” genom att
lägga en död anförvants hårlock under glas
och ge det formen av en grav eller en tårpil,
så förde pojken från sin zigenartid med sig
hår och fjädrar, som han klistrat fast på
papper med olika data — uppenbarligen var
det minnen av djur, som han hade fäst sig
vid. Doktorn kom genast underfund med att
hemligheten med hans oro och längtan hade
att göra med detta, men ingen kunde ge honom
några upplysningar. Pojken dog utan att röja
sin hemlighet. En kort tid efter att ha berättat
detta dör den gamla damen i sin tur och
efterlämnar åt sin vän en medaljong av barnet,
som försvann för mer än femtio år sedan. Och
så småningom kommer hennes väninna
underfund med vad som skett.
Pojken hade förts med till Tunis av
zigenarna. Dessa hade där slagit sig ned i ett
gammalt barbareskpalats, till hälften i ruiner, som
låg alldeles bortglömt i ökensanden. Där bor
Aellio, den vackre unge mannen, en gammal
zigenerska, som kunde tusen hemliga ting, en
blind arab och ett barn. Men framför allt
bebos huset av djur, ty Aellio fångar djur
som han sedan säljer till menagerier. På så
sätt kan Peter bli god vän med en gasell, en
åsna, en papegoja, en duva och framför allt
med de vackra ökenrävar, som kallas ”fenecs”
och vilkas svaga hjärtan skälver av skräck, så
fort man kommer i närheten av dem. Peter får
leva sitt liv i en fullkomlig sagovärld; han
glömmer utan svårighet sin familj och Paris.
Han har här funnit allt vad ett barn kan önska
sig. Aellio blir inblandad i ett drama och
blir mördad. När polisen jagar förövaren av
brottet, upptäcker de barnrövarnas tillflyktsort.
Benita, den gamla kvinnan, kastas i fängelse,
och Peter Green återförs till sin familj, där
han dör av längtan.
Detta är en charmfull saga, skriven på ett
subtilt och uttrycksfullt språk, där varje detalj
har sin innebörd. Moralen är lätt att fatta:
Peter Green har återfunnit det jordiska
paradiset och kan inte leva med sin sorg över att
ha förlorat det. Denna ”Jardin vers l’Est” är
ingenting annat än Eden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
