Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edmond Jaloux: Nya franska böcker - Anmälda böcker - Silve, Claude, Un jardin vers l’Est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA FRANSKA BÖCKER
från Kina eller som skall fara till Tunis.
Kvinnorna är gamla, kloka, har litet av trollkvinnor
över sig, står utanför tidens växlingar. I
gengäld finns där strålande barn, djur, blommor
och framför allt ting. Vem som läst
”Béné-diction” kommer inte ihåg det kryddade vin,
som en bondkvinna, som till hälften är
trollkvinna, värmer framför spisen? Eller den
aromatiska dekokt, i vilken lärarinnan, som
berättar historien, doppar händerna? Eller den
målning på marmor, som man fann på en vind,
och som blev en underbar symbol? I ”Un
Jardin vers l’Est” finner man lika mycket
förtrollning.
Claude Silves berättelse är indirekt — det
är en berättelse efter en annan berättelse.
Under sådana förhållanden är det klart, att
fakta inte är alldeles exakta, att de uppblandas
med drömmar, att de gränser, som skiljer de
olika verkligheterna, löses upp en smula och
till sist utplånas.
För resten gör Claude Silve ingen hemlighet
av sina syften. ”Det finns två sanningar”, säger
hon, ”den som krälar på sin buk och den
som flyger. Jag tjänar här uteslutande den
bevingade.”
Berättelsen börjar i en mycket liten gul
salong vid den timme, då fönstren ”bara är
ramar för aftonen”; där sitter en gammal
dam och tar emot en ung väninna, som
kommer på visit. Denna äldre dam var barn under
andra kejsardömet. Hon hade en vän, som
hette Peter Green, och som var engelsman.
Han hade tidigt förlorat sin far, men ändå
levde denne fader levande kvar inom honom
själv. Claude Silve visar oss, att han ”var en
av dessa Shelleygestalter utan dikter, som man
påstår, att England i hemlighet skall vara
överfullt av”. Den berättandes gamla väninna var
kusin till denne pojke.
En dag, då Peters och hans flickväns mödrar
hade farit till Versailles för att besöka ett
fran-ciskanerkloster, sprang barnen ut och lekte
CLAUDE SILVE
i parken, vilket gjorde, att de kom till ett
zigenarläger, där de togs emot med glädje. En
ung, lång och mager man med ett ansikte, som
var blekare än de andras, tog särskilt vänligt
emot dem. Han spelade till deras ära en
mystisk melodi, som han frambragte genom att
blåsa i en snäcka, som formats till ett slags
flöjt. Denne zigenare gjorde ett sådant intryck
på barnen, att han genast flöt samman med
hjälten i alla deras lekar. De kom att kalla
sina lekar ”jouer å l’inconnu”. Medan
mödrarna en dag var och biktade sig, fick Peter
på nytt höra zigenarens signal: han sprang
ut till honom, och man återsåg honom aldrig.
Men så kom han en dag tillbaka — polisen
hade fått tag i honom — men då var han inte
längre sig lik. Man förde hem honom sjuk,
utkörd och framför allt gripen av en obotlig
melankoli. Man trodde först, att han blivit
föremål för misshandel under sin tid med
zigenarna, men tvärtom föreföll det, som om
5. — B. L. M. 1938. VI.
X
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
