Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Moberg, Vilhelm, Kyskhet, anmäld av Johannes Edfelt - Sandblad, Gudmund, Blåkullafärd, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Problemdramatik
VILHELM MOBERG: Kyskhet. Ett spel för
teatern i prolog och fem akter.
Bonniers. 3: 50.
Det problem Vilhelm Moberg ger yg i kast
med i sitt senaste skådespel är av viktig och
central beskaffenhet. Det rör vid livets nerv
och tidens hjärta. Det är den fullt och helt
levande människans situation i en värld, som
hotas av känslokyla, mekanisering och
robotvälde, som författaren här skildrar i dramatisk
form. Som hans språkrör framföres en ideal
gestalt, den unge skalden Richard, som vi få
följa på en faustisk vandring genom en
förstelnad nutid. Först utsättes han för köttets
frestelser i den ytligt sensuella Laura Reinerts
gestalt. Med avsky och harm tillbakavisar den
oerfarne och blyge mannen de banala
förförelsekonster, som inte beröra hans hjärta.
Hans nästa station blir ”Institutet för
män-niskoförädling”. Det är en samtidigt
förbryllande och slagkraftig satir över modern
själs-läkekonst. Efter att ha genomgått doktor
Reinerts psykoterapeutiska hästkur står Richard
inför den konfliktlösa och på varma
önskningar utblottade människans ökenperspektiv.
Det går honom ungefär som den
antedilu-vianske ”vilden” i Huxleys ”Brave, New
World”. I en scen, som har sin egen gripande
meningsfullhet, framlägger den avreagerade
Richard sina krav på att åter få leva den
kämpande och lidande människans liv:
”Richard. Jag var en lidande varelse, när
jag kom till er. Jag led av människornas
hårdhet och elände. Ni tog bort detta hos mig. Jag
plågades av kvinnornas skönhet därför att den
saknade själen som jag sökte. Ni tog bort
också denna plåga. Jag levde med kvinnor och
nöjde mig med deras kroppar. Jag lät er ta
bort allt mitt lidande — men jag förrådde
mitt inre, min själ, min tro på undret, ty ni
tog samtidigt allt detta ifrån mig. Och nu har
jag kommit för att få alltsammans tillbaka!
Reinert (har lyssnat med ett överseende
leende). Ni vill ha tillbaka — vad?
Richard (med högre röst). Allt som är
mitt! Allt som ni tog ifrån mig!
Reinert. Ni vill ha igen er sjukdom? Menar
ni det?
Richard. Jag vill ha igen mina drömmar
och önskningar, min oro, min kamp ..
Richards via dolorosa är därmed inte slut.
Han hamnar på det groteska ”Hemmet för
levnadströtta”, en demokratisk institution med
statsanslag till livslustens höjande. I en scen
av spöklik suggestion låter författaren krigets
rovfåglar göra kål på den makabra anstalten.
Skådespelets sista akt för oss till av kriget
förhärjad landsbygd. Den utsinade
”älvakällan”, som under den okonstlade, varma och
enkla Inguns händer åter blir en levande
källåder, får här symbolisera det spontana och
mänskliga livets återvändande. Richards arma
och utpinade hjärta fylles av livets sav vid
naturens hälsokälla och vid kontakten med
en ursprunglig människa.
Sådan är gången i detta skådespel. Det är
ingen vanlig skrivbordsprodukt eller torr
konstruktion. Det är en diktares verk. Man kan
självfallet ha invändningar mot ett och annat
i detta stycke: sålunda synes författaren ha
misstagit sig på effekten av styckets prolog,
vars helige Antonius reinkarneras i Richard.
Satiren kan väl också här och var slå slint.
Men det minskar inte huvudintrycket av detta
drama, som är ett gripande och levande verk,
värt att ta del av. Johannes Edfelt
Livet på landet
GUDMUND SANDBLAD: Blåkullafärd.
Bonniers. 4: 50.
Den litterära kartläggningen av den svenska
nationens liv i helg och söcken fortgår i stegrat
tempo. Den ena gruppen av det arbetande
folket efter den andra tågar in i litteraturen
som i ett demonstrationståg. Här i denna
debutbok möter ett alldeles nytt följe upp,
lantarbetarnas och jordbrukselevernas, ställda i
kontrast mot de bofasta jordproletärerna,
tor-parna och statarna.
Gudmund Sandblad är akademiker men har
tydligen en ingående egen erfarenhet av
lant-brukselevens tillvaro. Hans bok är till den
grad trovärdig att den näppeligen kan vara
annat än en självbiografisk rapsodi. Roman
kan man inte kalla den, om man av en sådan
begär en sammanhängande handling, och som
helhet är den för oredig, men bit för bit är
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
