Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sandblad, Gudmund, Blåkullafärd, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den skönlitteratur av mycket god klass. Det
är längesedan man träffade på en debutant
med en sådan talang att levandegöra trakter
och människor, att i minnet fasthålla och
berätta episoder. Och det sympatiska med
denna berättartalang är att den är så naturlig
och omedelbar, så till synes omedveten om de
betydande konstnärliga resurser den förfogar
över. Denna kombination av spontaneitet och
artisteri är mycket sällsynt, och om inte alla
tecken slå fel ha vi i Sandblad fått en ny realist
att vänta goda ting av. Det återstår dock att se
om han har förmågan att bemästra episka
sammanhang och kan lära sig skilja mellan
väsentligt och trivialt stoff.
Det tar en stund innan man får syn på
huvudpersonen och därmed den enda
tillstymmelsen till röd tråd i romanen. Första sidan
upptas av en dikt, som i lätt karlfeldtska
tongångar besjunger hösten på landet. (Dylika
små versstumpar har författaren utan
motivering klämt in här och var när han varit på
humör. De torde kunna betecknas som en
romanförfattares arbetssånger och bidraga till
den anda av anspråkslös förnöjsamhet som
boken utstrålar.) Efter inledningspsalmen följer
så en västsvensk bygdebeskrivning kring några
skisserade småbrukar- och torparöden, som
omedelbart ger till känna författarens klass.
Ett stycke surnad svensk landsbygd framställs
här med knappa medel och en konst, som
sannerligen inte behöver stå tillbaka för Vilhelm
Mobergs, Moa Martinsons och Ivar
Lo-Johanssons. Man märker att författarens ambition är
den adekvata beskrivningen, den som både
syns, hörs, doftar och känns. Och han lyckas
— det finns ingenting här eller annorstädes
i boken som inte är på kornet.
Bakom de två torp som i inledningskapitlet
få representera det bofasta jordproletariatet
skymtar en något ståtligare gård, nämndeman
Hellmans. Även den bär spår av förfall och
stagnation. Där växer huvudpersonen Bengt
upp, och det står snart klart för honom att
ett kvarstannande på orten måste innebära
en mycket blygsam och ganska trist framtid.
Han mottar via Jordbrukets Annonstidning
berusande intryck av den omgivande världen
och börjar drömma om corps de logis,
arden-nerhingstar och amerikanska traktorer. Han
säger farväl till farsan och ger sig ut som
praktikand på diverse gårdar. Där är först
Älghults herrgård på Västgötaslätten med
fri-frälst inspektor som säger ”jägarn i hälgevad”
i stället för något fulare, den amoröse
trädgårdsdrängen Purje och den problematiska
pigan Gertrud, som ger Bengt hans första
erfarenhet av det motsatsfulla i kvinnans
själsliv. Socialt sett åtnjuter inte eleven Bengt någon
rangskillnad från statarna och drängarna; det
är också deras värld han ger i närbild.
Efter Älghult följer avelsgården Brunnsfors
i Närke, där uppehållet blir jämförelsevis kort
till följd av en sammanstötning med en lömsk
stallare, före detta underofficer. När våren
kommer skaffar sig Bengt anställning på en
gård vid Västkusten och sammanträffar här
med ambulerande hönsskötaren Anderson,
symbolen för den friborne och ansvarslöse
lantarbetaren.
Anderson hade världsvant sätt och ett
utomordentligt intagande leende, som gick på sned långt
ner i ena mungipans förlängning, varvid två stora,
gula hörntänder stack fram helt oväntat. En
cowboyhatt krönte hans avlånga huvud, över den smala
överkroppen fladdrade en ständigt oknäppt
cheviot-väst med vänstra framfliken nedtyngd av
konfirma-tionsklockan och snusdosan. Anderson var trettio år
och ringförlovad, fruktade varken fan eller
Dalslänningen (husbonden), än mindre arbetslösheten.
Han är kontrasten till den i frivillig
livegenskap trälande torparen eller stataren, vars
tillvaro författaren karakteriserar på följande sätt:
När en av dem skaffat sig fast fot i en
tjärpapps-krönt statbarack eller på ett fyra tunnlands torp
anser han detta som en så förnämlig och avgörande
handling att den inte bör upprepas av honom och
hans säd i tredje och fjärde led. Från torpet slingrar
en gångstig, där brun jord nötts fram ur gräset
av träskor på vandring ner till dagsverken; den
vindlar längs starrtuviga dikesrenar och genom
kustlandets snåriga lövdungar, kommer ut vid en
gropig gärdesväg och följer dess minst sönderkörda
kant ända till stallplanens kullersten, där naten
grönskar i springornas hästspillning. Det är alltså
den fåra där livet löpt för en släkt, sedan den drog
in på torpet med dragsoffa, pinnstolar och
potatissäckar lastade på en flakvagn.
Farfadern kom alltid luffande stigen fram före
fyra på morgonen, hade slokhatt och
matsäcksskrin av trä, som innehöll blåmjölk i en bucklig,
svartlupen kopparspann och någon grå rågkaka.
Sonsonen kommer först vid sextiden, leder cykeln
ner till vägen och har keps, blåställ och ryggsäck
med kaffe i termos ...
Kvällsnöjena på en dylik gård bestå
huvudsakligen av historieberättande, och därvidlag
är Anderson en outsinlig brunn att ösa ur.
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
