Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hilton, James, Riddare utan rustning, anmäld av Georg Svensson - Brand, Millen, Åter till livet, anmäld av Margit Abenius - Chaucer, Geoffrey, Canterbury Sägner, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
plantage i Bortre Indien, och först när han
känner att livet är färdigt med honom gripes
han av längtan att än en gång nå en levande
kontakt med den episod som blev
bestämmande för hans tillvaro. Denna
förbindelselänk med det förflutna existerar i form av
en rysk flicka av furstlig härkomst, som han
— därmed fullgörande sin älskades sista
vilja — räddat ut från Ryssland utan att han
vet var hon sedan hamnat. Han lyckas spåra
upp henne, och då han erfar att hon som
adoptivdotter till en amerikanska vistas på en
badort i Irland beger han sig dit och tar in
på samma hotell. Hon är nu en vuxen kvinna,
utan vetskap om sin härkomst och den roll
den tillbakadragne medelålders engelsmannen
spelat i hennes liv. Och innan han hunnit röja
sin hemlighet dör han.
Ett dylikt slut kan inte frikännas från
sentimentalitet, men samtidigt förädlas det av det
försynta vemod och den medkänsla som ge sin
stämning åt allt vad Hilton skriver. Han är
en mycket skicklig berättare, men förvisso
också en ridderlig människa, som inte skäms
att visa sin vekhet. Georg Svensson
Åter till livet
MILLEN BRAND: Åter till livet. Översättning
av Ragnar Stigen. Bonniers.
5: 75.
Millen Brands kärleksroman ”Åter till livet”
utspelas liksom Dagmar Edqvists ”Fallet
Ingegerd Bremssen” delvis i hospitalsmiljö, och
de två romanerna har också i övrigt
beröringspunkter: i båda skildras en kvinna som blir
botad genom kärleken och en mans
finkänsliga omvårdnad. Den amerikanska romanen
verkar inte i det fackliga så välgörande klar och
korrekt som Dagmar Edqvists; jag föreställer
mig att en fackman skulle kunna anmärka på
ett och annat, men å andra sidan, den ger inte
övervägande elegant problemlösning och
analys som ”Fallet Ingegerd Bremssen”; snarare
är det ett försök till livsbred skildring med
allvarlig och varm känsloton. — En kvinna som
har varit sinnessjuk i sju år börjar vakna till
liv i hospitalsmiljön och reagerar mot dess
mekaniska rutin och läkarnas fåfänga försök
att skruva sönder mekanismen för att finna
tankevillornas orsak. Hon rymmer en kväll
från sjukhuset och lyckas ta sig fram till själva
storstaden. Där enrolleras hon i de
arbetssökandes stora armé. Och det är sannerligen
ingen amerikansk lyxvärld. Till sist blir hon
omhändertagen av en arbetare, som erbjuder
henne bostad och beskydd. Hon lever
tillsammans med honom, börjar älska honom och
trevar sig långsamt in i det stora
sammanhanget.
Individerna i denna roman är ganska
primitivt och opersonligt tecknade och man tror
liksom inte riktigt på förloppet. Värdet ligger
snarare i den ofta suggestiva målningen av
själva kampen mellan livsvilja och dödsvilja
och den varma skildringen av hur den från
livet avstängda gör sig till vän med
yttervärlden, de döda tingen, naturens dofter och
ljud, människornas ansikten och så småningom
deras personliga öden.
Romanen verkar väl översatt — ett mjukt
och känsligt språk. Margit Abenius
Chaucer läsbar
Canterbury Sägner av GEOFFREY CHAUCER.
I svensk tolkning av Harald Jernström.
Norstedts. 9: 75.
Det finns en rad klassiska litterära verk, som
i de litteraturhistoriska handböckerna brukar
betecknas som ”måttlöst roliga”, ”präglade av
den saftigaste humor”, ”ytterligt burleska och
roande”. Dessa omdömen har naturligtvis
ned-skrivits med fullkomligt ordnade anletsdrag av
beskäftiga gråskägg, som i tidigare handböcker
läst, att man förut alltid brukat beteckna dessa
verk som ohejdat komiska, och som därav
dragit den slutsatsen, att de måste vara
ofantligt roliga. För litteraturstuderande studenter
brukar det bli en dyster besvikelse att i
knarriga och pekoralistiska översättningar stifta
bekantskap med dessa hej dlösa roligheter. Vem
skrattade till exempel sist åt den tråkige,
sav-löse och charmlöse Boccaccio? Situationen är
egentligen beklämmande: pluggande studenter,
som förgäves försöker förvrida sina anletsdrag
till ett skratt åt snustorra och illa översatta
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
