Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Svanberg, Nils, Lyrisk stil; Edfelt, Johannes, Rysk realism; Jonsson, Thorsten, Stor-Norrland i litteraturen, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Litterära småskrifter
NILS SVANBERG: Lyrisk stil.
Studentföreningen Verdandis småskrifter n:r 401.
Bonniers. —: 85.
JOHANNES EDFELT: Rysk realism.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 402. Bonniers. —: 85.
THORSTEN JONSSON: Stor-Norrland i
litteraturen. Studentföreningen Verdandis
småskrifter n:r 409. Bonniers.
—: 85.
Det är att anta, att Verdandiskrifternas
specielle läsare under årens lopp i någon mån
har förändrat fysionomi — genom pressen,
radion och annat — men djupast sett torde
han fortfarande vara densamme: en individ
som skall instrueras och upplysas och som
av framställningen kräver klara, pedagogiska
linjer mer än initierade anspelningar på ett
gemensamt kunskapsstoff.
För kärleken till konst och litteratur är det
naturligtvis i längden förödande att existera
i det vaga och blå och bara gå fram på känn:
tydlighet är här som på andra områden att
eftersträva. Det är därför av värde för
skriftserien att få en introduktion i det estetiska
diktstudiet: ”Lyrisk stil” av Nils Svanberg.
Författaren har lagt fram några svenska
dikter, verkliga lyrikens juveler, såsom Almquists
”Hjärtats blomma”, Runebergs ”Den enda
stunden”, Heidenstams ”Månljuset” och
Frö-dings ”Fylgia”, och gjort dem till föremål för
mer och mindre ingående estetiska analyser.
Dikterna tycks i klarhetens intresse ha
placerats enligt en viss kontrastens lag, så att
Geijers enkla och spontana känslobikt följs av
Almquists raffinerat labyrintiska, och Fröding
och Karlfeldt, detta motsatspar, grundolika
i allt, bildar pregnanta kontraster. ”Fylgias”
fria och nyckfulla, men ändå så segt
gyllen-smidiga vers förutsätter ett annat ordförråd
än de karlfeldtska dikternas taktfasta schema.
Svanbergs individuella diktkarakteristiker är
sanna och närkommande; mången levande och
gripande diktens skiftning, där ordet
samman-klingar med den dunklare musiken, bringas
till tydligt medvetande genom en sann
formulering. Stilforskaren, sorn arbetar med
svåråtkomliga och undanglidande materier och
måste hjälpa sig fram med bilder och jäm-
6. — B. L. M. 1938. VI.
förelser, har kanske ofta anledning att grubbla
över metodernas ofullkomlighet — ”man tar
det ena och målar fram det andra med”, som
den klipska formuleringen lyder i Martinsons
på annat håll i häftet anmälda bok om natur.
Man är kanske alltför lätt benägen att anse
den formlösa ledan och melankolien utan
början och slut i de vördnadsvärda ryska
romanerna som i största allmänhet ”något ryskt”,
oföränderligt och konstitutionellt ryskt — att
läsa rysk roman alltså lika med vara i sällskap
med sympatiskt vansinniga människor, svepta
i ett moln av ändlös tråkighet, som förefaller
både främmande och välbekant. I Johannes
Edfelts skrift ”Rysk realism” ses den ryska
litteraturens apati och melankoli i dess
samband med det despotiska samhällsskick, som
utestängde den ryska överklassen från arbetet.
Författaren följer ledans motiv i de klassiska
mästerverken: i Gontjarovs ”Oblomov”, där
stämningen träffande jämförs med
melankolien i Frödings ”Ett gammalt förmak”,
i Tolstoys sedemålningar och djupa grubbel
och Tjehovs fina konst fram till Gorki, vars
romaner visar, hur ledan spritt sig till de djupa
lagren. Med konstnärlig kraft har de ryska
mästarna gestaltat sin egen problematik, men
i den också folkets, så att det onda har bragts
till medvetenhet. Först när ovidkommande,
antikonstnärligt tvång spelar in, blir den ryska
romanen black och kraftlös —
femårsplans-romanerna hör inte till det mest inspirerande.
Men en ny ton av kärv saklighet bryter fram
här och var, påpekar författaren, och i
Sjoljo-chov har epoken frambragt åtminstone en
realistisk diktare av rang. — Edfelts lilla
avhandling är medryckande skriven, författaren
är personligt engagerad i ämnet, och
sammanfattar undersökningens resultat i slutorden:
”Så se vi, hur den ryska litteraturen gång
på gång tillryggalägger den väg som folket
vandrat. Det är inte minst detta som gör den
så rik och så intensivt intressant.”
I sin sakrika skildring av ”Stor-Norrland
i litteraturen” målar Thorsten Jonsson först
en snabbskiss av den häftiga sociala och
ekonomiska expansion som bildar stoff och drama
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
