Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Sångerna om samvetet och ödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
Den oerhörda skuld som dig betränger,
du anar ej dess art och värdeskala
— och ändå vet du, att ditt öde hänger
på detta enda: att du kan betala.
Med vad? Med vad? Hur dina händer famla
i febrig ångest och för sen begrundan.
Ty allt du hunnit skapa, verka, samla,
all jordisk glans och prakt har glidit undan.
När färjan lägger ut, och varje känning
du sakta mister med de fasta tingen:
då har du intet gångbart mynt, har ingen
obol att lämna, ingen lösepenning.
X.
Jag har behängt min synd med granna klutar
med ord, där inga lögnkulörer fattas.
Det är ett värv som utan ära slutar
— och väl förtjänt att skärande beskrattas.
Det lär mig varje redlig eftertanke,
att jag är ojämförligt skuldbelastad:
oren, förljugen, kärlekslös, förkastad
och lika giftig som den leprakranke.
Och ändå kan min fruktan icke skilja
sig från det yttersta, det vilda hoppet
att någonstädes bakom tidsförloppet
bor, hemligt byggande, en nådens vilja.
När själen kämpar, tom och djävulsriden,
då kan det hända, att jag dunkelt minnes
det fjärran ryktet — buret genom tiden —
att marken är beredd, att hjälpen finnes.
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
