Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Samtal till luta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
SAMTAL TILL LUTA
Tomas avbröts just som han skulle börja
igen; och sedan fick han vänta länge.
Lutsångaren ville aldrig sluta. Aptiten på
applåder växte medan han sjöng, och
repertoaren var stor. Ja, den var som ett Sahara.
Eller åtminstone som ett ordinärt
femvåningshus med djupa källarvalv, hjärtanas
trappuppgångar, lyckopostens brevlådor. Ett hus där
man träffade sjömannen och gar disten hos
flickorna i köket och jungfrukammarn, där
man såg de söta barnen i barnkammarn (med
minnenas skepp Elfrida på väggens tapet)
— ett hus med salong som rimmade på bon!
och sång; med herrum för nattgroggarna, med
matsal med rimord på skral och bal; och
— naturligtvis — ett hus med sängkammare
där den otroligt lustiga, för att inte säga
stormroliga poängen lyser upp tillvaron: älskaren,
nyss hemkommen från Shanghai med hatt på
svaj, han som ligger under sängen, när
mannen kommer hem från sitt vilda nattliv, eller
står i klädskåpet med rimord på klänning och
känning och spänning — och så våning efter
våning ända upp till vinden.
Tomas slöt munnen, men öppnade den åter
och läppjade förtvivlat på sitt glas. Mårten
Torpare betraktade honom intresserat.
Den svenska lutsången verkar numera nästan
som en långvarig spansk sjuka. Patienten ser
ofta frisk ut — visserligen — men hesheten
håller sig, ja, den fördjupas till obotlighet,
och den lidande blir allt feberrödare i ansiktet,
blir blå, violett blå, och svartnar med tiden.
Taube och ett par stycken till har gjort den
till konst i vissa ögonblick och tillsammans
med Birger Sjöberg och några andra skapat
god repertoar. Men bakom dem dyker en
sjungande här av otroligt platta, gripande
eller hurtiga kompositörer fram — en här
som äter upp allt sångbart — och över dessa
glädjespridares spår ligger det härjade fältets
olust.
Denne sångare var en helt ung man med
godtroget utseende och anlag för fetma. Han
tittade i taket och provknäppte på strängarna
mellan varje bit för att det skulle se ut som
om han ville finna den rätta stämningen,
åter-klangen inom sig själv. Efter en provandning
formade sig hans läppar till de första orden,
och så brassade han på igen med en
kärleksfull, beslöjad, melankolisk blick på den
bred-bukiga lutan, där det röda bandet dinglade
som en sista påminnelse om förra seklets
pittoreska strumpeband, en öppen, hederlig blick
i taket igen och ett svep med blicken rakt
fram — runt — över ansiktena, borden,
väggarna, över folk som vågade äta i denna stund,
folk som kommit hit på krogen för att prata
— plong!
Det var en egen komposition han spelade.
Man fick veta att han var en vandringsman
som gick på vägarna, och ingen brydde sig
om honom. Men han var ett sångarhjärta. De
kunde ha sina dignande bord och gyllene
fest
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
