Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Artur Lundkvist: Legenden Picasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
väggens nisch sitter två kvinnor med duvor
framför sig. Något av skapelse-, döds- och
uppståndelsemysterium tycks här ha förenats.
Motsättningarna uppgår i harmoni, det dramatiska
stegras ej till tragisk sönderslitenhet, ett Varde
ljus! utstrålar från scenen. Denna etsning ter
sig samtidigt som det drömlika förebudet och
den fullständiga antitesen till
Guernicamål-ningen två år senare.
*
I två år upphör den dittills rastlöst skapande
Picasso både att måla och teckna. Han liksom
väntar på något och skriver dikter under tiden.
Hans bildfantasi tycks halvt försjunken i trance
och låter sig inte visuellt materialiseras. Det
är en tid i djupet, i det omedvetna. Då
kommer det spanska inbördeskriget och återkallar
honom till medvetandets värld. Han blir
spanjor på nytt, inte längre en myternas och
drömmarnas irrande Ingen. Att vara spanjor
är alltid för honom att vara konstnär.
Bildvärlden återuppstår omkring honom,
påtagligare än någonsin, våldsamt skälvande av det
mänskliga dramat.
Tjurfäktningssymboliken kvarstår och visar
först nu på allvar sina inneboende möjligheter.
”Songes et mensonges de Franco” blir till ett
tragiskt-groteskt tjurfäktningsdrama,
mardrömmar om skräck och vällust, kastrering och
våldtäkt. Mellan tjur och häst, de ursinnigt
rasande drifterna, sönderslits människoanden.
Och ”Guernica” växer fram som ett
syntetiskt resultat av Picassos alla strävanden
under senare år. Tjurfäktningsdramat har där
stegrats till bristning: symbolerna, tjuren och
hästen, har fått träda i bakgrunden för
mänskliga gestalter, lidandets direkta företrädare.
Det är en förtvivlans sammanpressade värld där
allt är död och smärta, kaos och förödelse. Alla
synes vara offer för (snarare än inkarnationer
av) demoniska krafter som söndersliter
varandra och sig själva. Varje gestalt är flyttad
bort ur det tillfälliga: lidandets ögonblick har
blivit till orörlig evighet. I all dynamiken råder
en sällsam visionens stillhet, en dödens frid.
Tid och rum har störtat samman, det givs
intet fönster ut mot rymden. Scenen har
förflyttats från det fria till ett slutet rum som av
bombkrevadema förvandlas till en fasans grav.
Förstudierna1 visar vilken rad av
metamorfoser de olika bildelementen genomlöpt.
Hästen syns i många olika skepnader slitas
mellan lidande och raseri; det förfärliga gapet
med tunga som en dolk framträder efter hand
(samma dolklika tunga återgår hos den skriande
modem som uttryck för yttersta smärta).
Tjuren vacklar likaså mellan lidande och
raseri, men han förekommer också oberört
lugn, med skäggigt filosofhuvud, i gestalt av
en kvinnlig sfinx och som uråldrigt tolemdjur,
mosaikaktigt bemålad med heliga och
demoniska tecken. På samma sätt väljes
människorna ut: av hundratals stympade lemmar,
av hundratals skräckens och lidandets ansikten
framstår några som de enda rätta.
I den slutliga kompositionen framträder
hästen klädd i ett slags pansar, med
maskin-tandat gap och tunga stålhovar, på en gång
stridshingst och vidunder. Men han är
långtifrån osplittrat hel, hans destruktiva triumf är
uppfylld av dödens smärta och fruktan. Tjuren
står halvt i ljus och halvt i mörker, han är
hotfull, vredgad, men tycks samtidigt begrunda
förstörelseraseriet. En fågel fladdrar mot
väggen och synes färdig att spränga sitt bröst
med en järnsång av jubel och fasa. Den
förtrampade mannen består bara av huvud och
armar, förstenad, splittrad, med ett brustet
svärd i handen (symbolen för kapitalismens
störtande koloss, har det ansetts). Modern
höjer sin vanmakts skri med det
massakrerade barnet i famn: ingen möjlighets stege
leder ut ur detta sammanstörtande kaos, denna
livets grav. Hon är besläktad med de kon-
1 Publicerade i Cahiers d’Art n:r 4—5, 1937.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Sep 19 17:57:13 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-7/0034.html
