Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. M. Forster: Credo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. M. FORSTER
CREDO
Jag tror inte på Tro. Men vi leva i en trons
tidsålder, och det finns så många stridande
trosbekännelser, att man i rent självförsvar
måste formulera en egen. Tolerans, gott lynne
och vänlighet räcka inte längre till i en av
religions- och rasförföljelser söndrad värld, en
värld där okunnigheten regerar och
vetenskapen, som borde regera, spelar den lismande
kopplarens roll. Tolerans, gott lynne och
vänlighet — det är vad som verkligen betyder
någonting och vad som med det snaraste måste
träda i förgrunden, om inte mänskligheten
skall gå under. Men för ögonblicket räcka
dessa egenskaper inte till, deras motstånd är
inte starkare än en blommas, som krossas
under en soldatstövel. De behöva härdas, även
om proceduren skulle förgrova dem. För mig
är tron en härdningsprocedur, ett slags andlig
stärkelse, som bör anbringas så sparsamt som
möjligt. Jag tycker illa om varan. Jag tror inte
på den för dess egen skull, inte alls. Härutinnan
skiljer jag mig troligen från de flesta
människor, som tro på Tro och endast beklaga
att de inte kunna svälja till och med mer än
de göra. Mina rättesnören äro Erasmus och
Montaigne, inte Moses och Paulus. Mitt tempel
står inte på Moria berg, utan på det Elyseiska
fält dit även de omoraliska ha tillträde. Mitt
motto är: ”Herre, jag tror icke — hjälp min
otro.”
Men nu måste jag leva i en trons tidsålder
— den sorts epok som brukade prisas när jag
var pojke. Den är i själva verket ytterst
obehaglig. Och jag måste göra mitt bästa den till
trots. Var skall jag ta min utgångspunkt?
Med förbindelserna människor emellan. Här
ha vi någonting jämförelsevis solitt i en värld
full av våld och grymhet. Inte absolut solitt,
ty psykologien har krossat och sopat bort
begreppet ”person” och visat att det inom var
och en finns någonting oberäkneligt, som när
som helst kan stiga upp till ytan och rubba vår
normala jämvikt. Vi veta inte hurudana vi
själva äro. Vi kunna inte veta hurdana andra
äro. Hur kunna vi då sätta någon lit till
förbindelser människor emellan eller trygga oss
till dem i den annalkande politiska stormen?
I teorien kunna vi det inte. Men i praktiken
kunna vi det och göra det också. Fastän A icke
oföränderligen är A och B inte
oföränderligen B, kunna dock kärlek och lojalitet
existera dem emellan. Som arbetshypotes måste
man anta att personligheten är fast till sin
struktur och jaget en enhet, och sedan
ignorera allt som bevisar motsatsen. Och
eftersom ett av trons karakteristika är att den
ignorerar bevismaterial, kan jag givetvis göra
gällande, att jag tror på förbindelser individer
emellan.
Om jag utgår från dessa förbindelser, får
jag någon ordning i det samtida kaos. Man
måste tycka om människor och lita på dem,
om man inte skall misslyckas med livet, och
därför är det viktigt att människor inte lämna
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
