Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: Vi döda och levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN OLJELUND
VI DÖDA
OCH LEVANDE
Varför är man rädd för döden? Vi dö ju
så länge vi leva . .. Döden går alltid bakom
oss, inte som en benrangelsman utan som en
eld, som lever av liv liksom lågan av ljuset.
Om man ser sig om på ett enda år, hur mycket
har inte dött ned, brunnit ut? Man får handen
full med aska om man bara drar ut en
skrivbordslåda: betalda telefonräkningar,
hyres-kvittenser, skattekvitton, gamla brev och
tidningsurklipp. Och hur många nöjen, som
förkolnat, hur många förhoppningar, som gått
i blom, burit frukt och förtärts eller dött
redan i knopp — hur många bekymmer, som
gått ur tiden! Man dör så länge man lever,
sen är det slut också med döden.
Sömnen är dödens broder, har någon sagt.
Nej, livet är dödens tvillingbror, men de gå
inte hand i hand, utan den ene går före och
den andre strax efter.
Varje fullväxt människa har varit ett barn,
men hur svårt är det inte att föreställa sig
att just den bestämda femtioåring, som man
för tillfället ser framför sig, har varit ett fem
års barn? Vid fyrtio åre blev jag kallad till
ett sammanträde för att med andra jämnåriga
bilda de fyrtioåriga männens årsförening. Vi
utgjorde en kostlig församling av ungefär
halvtannat hundratal fyrtioåringar. En del
föreföllo yngre än sina år, andra äldre, där
funnos feta och frodiga fyrtioåringar och
smärta och spänstiga, asketer och festprissar,
kala hjässor och yviga hårperuker. Nästan
alla borgerliga yrken och många slags öden.
För trettio år sedan sutto vi alla i rader på
skolbänkarna — liksom nu i restaurangens
festvåning. Var var denna härskara av pojkar
nu? Här? Nej, den var borta! Och för fyrtio
år sen lågo vi alla vid modersbröstet. Men var
funnos barnen? De existerade inte längre, de
hade funnits och kunde aldrig mer återfinnas,
aldrig sökas — de voro försvunna, ”döda” och
likväl ”levande”.
När hela vår barndomsvärld är död, hur
skulle då det barn, som var vi, kunna leva?
Vi känna med vemod, när vi återvända till
platsen för våra första minnen och finna dem
förvandlade till mull och gravstenar, att
barnet gått bort.
Jag var inte tre år, när vi lämnade den
lilla bergslagsstaden. Någonstädes i
föreställningen levde en syn av en gård med små uthus
och bodar, ett rött staket och där innanför ett
vagnslider och en svingård. Jag såg ett ljust
flickhuvud ett ögonblick i ett fönster i
träbyggnaden — sotarmästarens Karin, har någon
sagt långt efteråt. Hon ropade ned på
gården. Så skreko svinen till, länge och
genomträngande, under slaktkniven på hösten. Trettio
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
