Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Theophil Spoerri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTAL MED THEOPHIL SPOERRI
se, hur de genast tar ansvar för varje
människa i rummet. De känner, tänker och handlar
bara i och för andra människor. De har så
radikalt vänt sig själva ryggen, att de
egentligen icke har några ”jag”. Ändå är de så
utomordentligt utpräglade andliga typer, så
oerhört effektiva, så klara och fasta. Jag tror,
att det kommer att betyda en revolution i hela
vår kultur, när det slås fast, att denna
människotyp är den enda normala, och att den
”moderna” människan, som är jagisk,
splittrad, bunden, isolerad, är en absolut onormal
människa, en sjuk människa!
Spoerri nickar.
— Ja. Men vi måste komma mycket längre
än så. Denna nya människas existens kräver
en omställning av hela vårt tänkande, av alla
våra begrepp o m det mänskliga samt av alla
våra institutioner för det mänskliga. Jag har
försökt behandla dessa ting i en snart
utkommande bok, som jag kallat ”Die Formwerdung
des Menschen”, och som jag gett
underrubriken ”Die Deutung des dichlerischen
Kunst-werks als Schlüssel zur menschlichen
Wirklich-keit” (Furche-Verlag, Berlin).
— Finns det enligt er mening i samtiden
några författare, som redan slagit in på denna
väg?
— Jag tror knappast det ännu finns någon
diktare, som försökt tolka denna nya kristna
människotyp — den fria
gemenskapsmän-niskan. Men den kristna konflikten tycker jag
nog att man finner storartat gestaltad hos en
diktare, som jag nog tror är samtidens största,
större än Thomas Mann — Franz Kafka. Ja,
jag vet, att han var jude och icke kristen, men
hela den känsla av ”Verlorenheit” inför
tillvaron, som han gestaltar, är otänkbar utan
den kristna livsspänning, som jag tror är
diktens högsta uppgift att gestalta. Men Gud
bevare oss för kristen litteratur,
uppbyggelse-litteratur! Där firar falskheten och slappheten
lätta triumfer. Dikt måste dock springa fram
4. — B. L. M. 1938. VIII.
ur en längtan efter den försvunna harmonien,
det förlorade paradiset. Jag tror inte, att dessa
väldiga, djupast liggande spänningar kan
uppfattas annat än av kristna diktare.
— Hur så?
— Helt enkelt därför att endast den kristne
har upplevat vad synd är! Framtidens store
diktare skall kunna gestalta syndamedvetandet
med dantesk skärpa, samtidigt som han själv
skall kunna vara fri.
— Är detta tänkbart? I Sverige har någon
hävdat, att diktaren icke kan dikta utan att
ständigt förnya sin kontakt med ”demonerna”,
att diktaren själv måste uppleva verkligheten
på gott och ont utan att moraliskt censurera
sin erfarenhet, om han skall kunna ge en
fullständig verklighetsbild.
— Riktigt, han skall uppleva båda dessa
sidor av livet, men märk väl — uppleva icke
som människa utan som konstnär.
— Tror ni, att man kan skilja på dessa två
upplevelser? Att en diktare kan vara
konstnärligt besatt av en viss demonisk upplevelse, som
han behöver för sitt verks helhetsbild, utan
att detta påverkar hans mänskliga jag, hans
karaktär?
— Jag tror, att risken finns. Men de stora
kristna diktarna visar, att den kan övervinnas.
— Vilka är de stora kristna diktarna?
— Dostojevski .. . Och hos oss framför
allt Jeremias Gotthelf, som jag räknar som
en av de stora.
— Större än Gottfried Keller?
— Absolut. Keller var en gedigen borgare
med sinne för äkthet och humor. Men han
visste ingenting om de livets innersta
spänningar, som endast en ”förvandlad” diktare
som Gotthelf kan uppleva. Jag tror, att det
gäller en helt ny normering, en helt ny
värdeskala. Skulle jag ett år få bestämma över
utdelandet av det litterära Nobelpriset, skulle
det gå till Rudolf Kassner i Wien, författaren
till ”Die Grundlagen der Physiognomik”, ”Das
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
