- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1938 Årg. 7 Nr 8 /
624

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Theophil Spoerri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN STOLPE

där jag såg, att något nytt måste in i mitt liv,
jag hade uttömt mina krajter. Jag var ju till
hela min typ främmande för Oxford gruppens
yttre sidor, men jag såg ögonblickligen, att
dessa män hade ett allvar, som var större än
något jag sett hos andra människogrupper,
samt en kraft som bokstavligen kom mig att
studsa. Plötsligt såg jag livslevande framför
mig människor, som upplevat som
realitet, vad jag upplevat som teori: på ett
egenartat sätt frigjorda, starka och klara
människor. Jag hade själv studerat religiösa
sammanhang och länge levat med de religiösa
genierna i många år, men aldrig förr i mitt
liv hade jag sett något, som kunde tävla med
dessa människors lugna beslutsamhet och
oerhörda saklighet. Jag funderade mycket över
hur jag själv skulle kunna bli som de, och det
föreföll mig utsiktslöst. Jag försökte tafatt
vända mig till Gud och få klarhet, men det
enda jag tyckte mig höra, var något så
besynnerligt som detta: ”Gå ned på gatan!” Jag
hade mycket att göra och fann tanken löjlig.
Men jag gick ned. Och ju mer jag försökte
värja mig, dess tydligare hörde jag rösten:
”Kompromettera dig, Spoerri! Ge dig helt åt
mig! Kompromettera dig!” Och så blev jag
fri. Jag förstod, att det fick vara nog med
kristna teorier i mitt liv nu, och att vad jag
hade att göra helt enkelt var att utlämna hela
min existens — min tanke, mitt sinnelag, mina
vanor, mina känslor, mitt privatliv, mitt
sinneliv, mitt viljeliv, mitt öde, mina handlingar,
min ekonomi — allt. Jag hade att ge dem
till Gud, det vill säga ställa in dem under de
oblidkeliga kraven i Bergspredikan på absolut
ärlighet och osjälviskhet och renhet och
kärlek. Gjorde jag reservationer, kunde jag aldrig
hoppas att fyllas av denna kraft. Jag tog steget
—- i form av ett beslut att vara med, att gå
in i detta nya liv. Och det gick med mig som
med alla andra, som mött levande kristendom:
jag blev fullkomligt fri, jag fylldes av en ny

frihet och kraft, och jag har sedan dess kunnat
vända mitt eget lilla öde ryggen och förvandla
andra människor. Det är ingenting att tala
om — det är det normalaste av allt.

— Har ni inte känt någon lust att lämna
ert vetenskapliga arbete och helt dra ut som
livsförvandlare som dessa engelsmän, som i
dessa kritiska dagar ger allt för att förvandla
japaner och kineser, tyskar och tjecker...?

Spoerri reser sig och rätar ut axlarna — han
är en atletiskt byggd man i tydligen god fysisk
kondition. Det solbrända ansiktet ler ned mot
mig.

— Jo, var så säker. Men jag fann, att jag där
hade att vara alldeles klar. Länge trodde jag,
att det kristna arbetet väsentligen gällde bara
personlig livs förvandling — att hjälva folk att
finna lösningen på sina personliga problem
genom att föra in dem i ett liv av saklighet
och osjälviskhet och sätta dem i tillfälle att
själva nå kontakt med Gud. Men det har
alltmera gått upp för mig, att uppgiften är mycket
större. Jag tror, att vi står inför en ny
kulturepok. Jag tror, att vi kristna humanister har
att stå kvar i vårt arbete och spänna alla våra
krafter för att spränga de otillräckliga
intellektuella former, i vilka vi hittills tänkt, och
söka ge adekvata uttryck för denna vår nya
upplevelse.

— Jag har själv samma känsla. Jag tycker
mig i Oxfordgruppen ha mött en alldeles ny
människotyp, som icke bara är förnämare än
alla andra jag studerat, utan som jag helt
enkelt aldrig anat existensen av — som dikten
aldrig känt och kristendomen nästan glömt.
Jag tycker mig möta en ny människa, som är
fri, saklig, vänd från sig själv, och vars enda
tänkbara element är gemenskap. Vissa av dessa
nya kristna ledare gör på mig ett nästan
anonymt intryck. Jag vet icke, vad de egentligen
är frestade av, vad deras mänskliga natur
egentligen har för prägel. När de kommer in
i rummet, tycker jag mig kunna rent fysiskt

624

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 19 21:26:16 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-8/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free