Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark - Anmälda böcker - Munk, Kaj, Han sidder ved Smeltediglen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
O
BREV FRAN DANMARK
Året 1938 går vad litteraturen beträffar
i Kaj Munks tecken. Den begåvade,
hetlev-rade och överraskande kyrkoherden i Veder sø
på Jyllands västkust är för närvarande
föremål för allas hyllning i ännu högre grad än
Johannes V. Jensen var, då han hade utgivit
sina ”Himmerlandshistorier”, ”Digte”,
”Sko-vene” och ”Kongens Fald”.
Kaj Munk publicerade i våras ett nytt
skådespel, ”Han sidder ved Smeltediglen” (Nyt
Nordisk Forlag, 78 sidor), som trots allt är ett
av hans yppersta dramatiska arbeten. Han
läste själv upp det i Studenterforeningen, och
det var inget tvivel om framgången. Däremot
kunde man tvivla på om skådespelet skulle
komma att tagas upp på någon teater. Det
behandlar nämligen judarnas ställning i Tredje
riket och gör det i en anda som är lika ägnad
att glädja pastor Niemöller som att irritera
Hitler, Rosenberg och Streicher. Till yttermera
visso uppträda både Niemöller och der Führer
i skådespelet, den förre förklädd, den senare
omaskerad.
De samhällets stöttepelare som reserverade
sig mot ett uppförande ha kommit på skam.
Det kongelige Teater kunde givetvis inte spela
stycket, men det har uppförts på den gamla
Folketeater, där det som man kunde vänta
blivit en kraftig kassapjäs.
Handlingen är i korthet följande.
Professor Mensch, Tysklands störste vetenskapsman,
arkeolog och konsthistoriker, vars rykte når
runt jorden, har gjort ett lyckligt fynd i de
krukskärvor som han fört med sig från en
utgrävningsexpedition i Palestina. Det rör sig
om ett alldeles ovanligt vackert porträtt.
Emellertid fattas en flisa i ansiktet. Denna hittas
av professor Menschs assistent, den kvinnliga
universitetsdocenten fröken Schmidt. Och
samtidigt visar det sig att professor Mensch har
feldaterat sitt fynd med femhundra år. Den
tavla som ligger framför honom är icke gjord
femhundra år före Kristus, det är ett porträtt
av Människosonen, av Kristus själv.
Professor Mensch beslutar att överräcka
denna enastående tavla till Führern. Führern
har å sin sida och utan att veta något om
tavlan beslutat ge professor Mensch
tysklands-priset.
Under tiden pågår den vilda jakten på
judarna i riket. Jakthundarna tränga gläfsande
in i professor Menschs arbetsrum. Även han
måste bidraga till jakten. Han gör det så litet
som möjligt. Inte på grund av sympati för
judarna. Han har ingen sympati för judarna.
Varken som folk eller individer. ”Der var en,
han stjal en Idé fra mig, saa jeg maatte skrive
en hel ny Disputats. Og siden gemte han sig
altid for mig. De er baade frække og fejge.
Det siger Føreren ogsaa ...” Sanningen om
Mensch är att han är ett bortskämt geni och
en förskräcklig egoist. Han vill ha arbetsro
och frihet att njuta livet på sitt sätt. Därför
vill han inte bli indragen i de andras par-
627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
