Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Omre, Arthur, Suckarnas bro, anmäld av Artur Lundkvist - Markusson, Andreas, Han som kämpade mot mörkret, anmäld av Thure Nyman - Wells, H. G., Bröderna, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tiskt temperament: han är mera
sammanhängande, mindre explosivt djupgående. Han
har lyckats både med skildringen av den något
hamsunska småstadsvärlden och med
interiörerna från fängelset, vars gråklädda figurer
han förmått skänka färgstark individualitet
åt. Han visar även god kännedom om norsk
landsbygd, om Oslos bakgator och främmande
hamnstäder. Han kan ha lärt både av Hamsun
och Hemingway, två olika generationers och
världsdelars romantiker, båda med realism
i sina observationer. Omre är öppnare, mindre
hermetiskt konstnärlig och därför även mindre
romantisk. Observationen förblir det centrala
för honom, men den gäller inte längre enbart
den yttre världen. Artur Lundkvist
En roman om Laestadius
ANDREAS MARKUSSON: Han som
kämpade mot mörkret. Översättning av
Aslög Davidson. Gebers.
6: 50.
Andreas Markussons roman om Læstadius
är utan tvivel en imponerande prestation. Den
imponerar framför allt genom den
psykologiska trovärdigheten, den inlevelse i
föremålets tankevärld varom snart sagt varje rad
bär vittne. I varje fall får den läsare som själv
inte vet mera om Lars Levi Læstadius än att
han var en väckelsepräst, som levde och
verkade under förra århundradets förra hälft
i norra Lappland, ett starkt intryck av att
mannen kan ha varit just sådan som han här
framställs, i både inre och yttre avseende. Man
följer hans personliga utvecklingskamp med
intresse och hans ansträngningar att frigöra
sina sockenbor från den last som höll på att
sänka hela landets befolkning i förnedring och
elände, med sympati, även om hans metoder
delvis verka frånstötande på en modern
människa. Den skrämseltaktik han begagnade för
att rädda sina medmänniskor undan timlig och
evig förtappelse, hör hemma i en tankevärld
som har sina rötter i antikens och medeltidens
uppfattning om världsalltets byggnad, och vars
svavelångor väl numera upphört att förgifta
människornas sinnen även i mera avlägsna
bygder. Därför blir man också så mycket mera
överraskad, när man finner ett uttalande som
detta, hämtat ur en av Læstadius’
predikningar:
”Efter frihetsruset kommer det
fruktansvärdaste tyranni och därefter barbariet. Europa
blir ännu en gång översvämmat av barbarer.
Ty civilisationen, som har demoralisationen
i sitt släptåg, har för länge sedan överlevat sig
själv. När världens lidelser en gång brutit ut,
stanna de icke vid ett par utbrott.”
Detta skrevs för hundra år sedan. Ord för
ord kunde det ha skrivits i dessa yttersta
dagar.
Den norske författarens skildring av
Læstadius’ liv och verksamhet bär prägeln av sträng
fakticitet, den kan till och med få ett drag av
torka. Kanske det är därför som man stundom
under läsningen icke utan en viss saknad drar
sig till minnes den gripna och gripande
romanen med besläktat motiv, som Harry Blomberg
häromåret slog igenom med; ”Det brinner
i snön”. Thure Nyman
Tragedi av i dag
H. G. WELLS: Bröderna. Översättning av
Gurli Hertzman-Ericson. Bonniers.
3: 75.
Man ser understundom exempel på
författare, som frambringa sitt optimum inte i
blomman av sin ålder men väl då hösten står för
dörren eller redan är inne och de mänskligt
att döma skulle vara frostbitna och känna
döden stiga i rot och stam. För Englands
vidkommande måste man i detta sammanhang
osökt komma att tänka på Thomas Hardy, vars
lyriska åder blev så rik och över bräddarna
flödande, strax innan den nådde havet.
Någon höstlig fe ur Pomonas kohort tycks
också plötsligt ha förlänat den åldrige H. G.
Wells den tveklöst sanna inspirationens gåva.
Man har ju tidigare lärt känna honom som
en skribent av ovedersägligt humanitärt nit
— men så doktrinär och i sin doktrinarism
och förflugna skolmästarvisdom så
verklighetsfrämmande, att han aldrig helt lyckats
övertyga mer skeptiskt inriktade läsare. I grund
och botten har han alltid förefallit vara en
Sancho Panza — men en som ständigt haft
den olyckliga ambitionen att vilja spela Don
Quijotes roll. Många fältrop ha varit hans;
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
