Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hammarskjöld, Sten, Pojken som bockade sig för Gud, anmäld av Margit Abenius - Hjorth-Wetterström, Harriet, Blommande ljung, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Skyddad barndom
STEN HAMMARSKJÖLD: Pojken som bockade
sig för Gud. Gebers. 4: 75.
Det finns böcker, där det som egentligen vill
bli berättat aldrig kommer fram i
blickpunkten. Ibland händer det, att detta något svävar
som eggande musik över raderna, men i andra
fall kan det vara högst irriterande att ideligen
stöta på det oförlösta temat, det intressanta
innehållet, som vill bli huvudsak, men ändå
av någon anledning inte blir det. Det sista är
fallet i Sten Hammarskjölds bok om en
barndom, ”Pojken som bockade sig för Gud”.
Mark är storstadsbarn och sina föräldrars enda
telning, han bor först i en fin villa och så i en
stadsvåning, får göra en sjöresa i lustjakt en
sommar, möter Tivolis nöjen och deltar i de
vuxnas sällskapsliv, han konfronteras också
med lidandets osköna och skrämmande värld.
Författaren berättar en mängd sådana små och
stora barndomsepisoder, som alla brukar tycka
om att erinra sig. Men det som vill bli berättat
är intressantare: här kunde ha skildrats, genom
bild och levande framställning, hur ett litet
mansämne formas av den skyddade,
omgärdade miljön och de hetsiga yttre intrycken.
Många barndomsromaner från ett helt annat
samhällsskikt har gett oss de mest övertygande
bilder av hur en alltför kringskuren barndom,
med torftiga intryck för själ och sinne, verkar.
Sten Hammarskjöld kunde ha berättat en
motsatt erfarenhet. Också den skyddade
överklassmiljön är en upplevelse på ont och gott. Den
kan disponera till ett estetiskt, allmänt
välbehagligt förhållande till livet, till svaghet och
leda, men den skänker ju också stoff,
rörlighet. Man har hört många slagord om
”esteticismen” i en numera död eller döende
kultur — här kunde ha lämnats ett, visserligen
litet, men dock intresseväckande bidrag till
dess historia. — ”Pojken som bockade sig för
Gud” är delvis skriven inifrån gossen Marks
egen synpunkt, till exempel den vackra sida
där han upptäcker den förtrollade skönheten
hos tingen i sitt sovande hem, men däremellan
förekommer floskulösa samtal av vuxna, som
pojken varken kan ha uppfattat eller erinrat
sig. Men ämnet är inte heller taget riktigt klart
och objektivt utifrån; det kommer lätt något
pjunkigt och överkänsligt i författarens stil.
Det var mycket anmärkningar det här, men
eftersom boken verkligen har ett tema, vilket
författaren har påpekat i slutraderna,
förläggaren understrukit i annonsen och recensenten
oroats av under läsningens gång, så måste man
beklaga att det inte har blivit genomfört.
Margit Abenius
Figurer i landskap
HARRIET HJORTH-WETTERSTRÖM:
Blommande ljung. Bonniers. 4: 50.
Den debuterande författarinnan Harriet
Hjorth-Wetterström måtte ha haft på känn,
i vilken riktning kvaliteterna i hennes roman
äro att söka, då hon formulerade bokens en
aning signatursöta titel. Det är nämligen
naturskildringen snarare än människoteckningen,
som kan berättiga denna romans utlämnande
till allmänheten. I fråga om återgivandet av
naturintryck visar sig denna dam som en
ganska driven pastellmålarinna: hon kan i ord
måla Mälardalens milda och skärgårdens
kärvare behag på ett sätt, som bereder en stunds
nöje.
För de mänskliga konflikter och problem,
varom boken handlar, är det betydligt svårare
att på allvar fatta intresse. Huvudpersonen,
den ungdomligt melankoliska men ekonomiskt
välbärgade flickan Eva, som tidigt förnummit
det tragiska i sina föräldrars splittrade
äktenskap och gentemot den omgifte fadern intar en
ytterst ambivalent hållning, tillhör dessa
människor, vilkas liv förflyter i ett romantiskt dis,
vilkas vaga önskningar projiceras ut mot det
omöjligas vikande horisont och vilkas
livshållning kommer att bli ett enda vankelmod.
Hennes allmänna obeslutsamhet — i första
hand resultatet av uppväxtårens
drivhustillvaro — yttrar sig också i hennes förhållande
till de två männen i hennes liv: den redlige
och okomplicerade bankmannen Alf och den
mera kultiverade teaterexperten Gabriel
Emme-rik. Ingen av dessa agerande framstår med
bestämdare kontur och profil. Den gestaltande
kraft, som skulle göra denna vardagshistoria
till något betydelsefullt och mänskligt gripande,
besitter inte författarinnan, åtminstone inte
ännu.
Som hennes roman nu ter sig tillhör den
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
