Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Household, Geoffrey, Tredje timmens orden, anmäld av Artur Lundkvist - Söderberg, Sten, Vita hästar, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
inersialism och vulgärmaterialism är särskilt
stimulerande mot bakgrunden av hans
konstruktiva idéer. Han är visserligen på intet sätt
konstnärligt nyskapande, men just därför kan
han med omedelbart utbyte läsas av vem som
helst. Artur Lundkvist
En Göteborgsroman
STEN SÖDERBERG: Vita hästar. Gebers.
6: 50.
Det är längesedan Sophie Elkan skrev ”John
Hall”. Man märker det på många sätt, när
man läser Sten Söderbergs debutroman ”Vita
hästar”, som behandlar ett besläktat motiv.
Man märker det till exempel därpå att den
möderne författaren avverkar sex generationer
på 250 inte alltför tättryckta sidor. Man märker
det kanske framför allt på den fullständiga
osentimentaliteten i hans sätt att se på sina
figurer. Han har inget medlidande, knappast
någon sympati för de misslyckade lederna
i släkten Maclean. Han förstår dem, i varje
fall till dels, men han förlåter dem inte, söker
inte ens efter den djupare förklaringsgrunden
till deras misslyckande. De ha förspillt sina
rika möjligheter, de ha slarvat bort sitt liv
och sin förmögenhet. De ha varit dumma, det
är ingenting vidare att resonera om, tycks
författaren mena. Den enda som han skildrar med
ett stänk av sympati, är den siste av ätten,
odågan och vettvillingen John D. J.
Maclean j:r, som hoppar i Vallgraven efter att
ha misslyckats som radioförsäljare och kört
ihjäl en äldre man på gatan i en stulen bil.
Han gör honom ingalunda till något slags
hjälte, men samtidigt kan han inte heller
riktigt dölja, att han tycker det är en fart över
hans sätt att leva, som kastar ett försoningens
skimmer över eländet. Som representant för
en viss kategori av sin generation — John
D. J. j:r är född 1908 — är han mycket bra
tecknad, och detsamma gäller för övrigt i stort
sett om alla romanens figurer: de äro
tidstypiska och samtidigt framställda med
övertygande individualitet. Denna individualisering
går i somliga fall så långt, att man förgäves
letar efter ett genomgående släktdrag. Namnet,
firman och förmögenheten går i arv från far
till son, mer eller mindre hedrat, mer eller
mindre förökad eller decimerad, men därutöver
är det knappast något som förbinder de skilda
generationerna Maclean. De tre första äro
duktiga, de tre sista odugliga. Om författaren
därmed velat illustrera den gamla tesen, att
släkter ha sina uppgångs- och förfallsperioder,
att det finns en viss rytmik i deras Jiv, kan
man låta vara osagt. Det förefaller knappast,
som om han skulle vara lika road av teorier
som av att berätta. Han har funnit ett stoff,
som ligger väl till för att behandlas i
romanform, och han har begagnat det med uppenbar
glädje, vilket också gör, att läsaren har nöje av
boken.
Historien börjar omkring 1740 med John
D. Maclean, som på grund av vissa personliga
förhållanden tvingas att utvandra från
Skottland till Sverige, där han snart med energi,
djärvhet och förslagenhet har skaffat sig en
ställning inom affärsvärlden. Hans son och
sonson fullfölja verket och nå höga poster
inom stadens och rikets förvaltning, och sedan
börjar, som antytts, förfallets period med den
fjärde Maclean. Det förekommer en del
roma-neska inslag i väven, men på det hela taget
gör skildringen ett verklighetstroget intryck,
inte minst därigenom att författaren, utan att
på något sätt försöka blända med sina
kunskaper, har antytt den historiska,
kulturhistoriska och ekonomiska bakgrunden till släkten
Macleans historia. Det försäkras från
förlags-håll, att ”Vita hästar” inte är någon
nyckelroman, och denna försäkran är nästan
nödvändig, så väl avskriven efter
västkustmetropolens skvallerkrönika förefaller boken att
vara. Det vimlar av anekdoter, som bära
autenticitetens prägel, och författaren, som
tydligen inte är göteborgare av födsel, har
fångat invånarnas mentalitet i satiriska inpass,
som vittna om god förtrogenhet med vanor
och tänkesätt, vilka bottna i traditioner som
av allt att döma äro på väg att upplösas under
utvecklingens tryck.
”Vita hästar” är inte någon ”litterär” roman,
och ur stilistisk synpunkt kan det finnas en
del invändningar att göra mot den, men om
man rubricerar den som god underhållning är
betyget snarast i underkant. Thure Nyman
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
