Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Minnen under sirentjut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIUS
MINNEN
UNDER SIRENTJUT
Just när sirenerna började tjuta i går kväll,
satt jag vid skenet av ett ljus och skrev brev
till en gammal vän, som är läkare i
provinsen. Detta att skriva till dem man känt i sin
ungdom är något på samma gång ljuvt och
bittert. Det förgångna dyker upp, det
närvarande får relief och det kommande, nej, låt
oss inte tala om det i en stund som denna.
Alltnog. Jag satt verkligen och skrev,
stirrade in i ljusets stilla låga och lyssnade till
den krypande, dova tystnaden, som kom
smygande på mjuka fötter liksom
personifierad. Något tycktes stiga upp från marken,
från jorden, från gatstenarna, något
odefinierbart, ludet, krälande, dimmigt, obehagligt.
Själva luften inne i rummet föreföll mig tung,
kvalmig och påträngande. Vad skedde i denna
stund med människorna, vilka onda dunster
från underjorden förgiftade i denna stund
deras sinnen och förblindade deras förstånd?
Krig, hat, död. Fanns det i detta ögonblick
intet annat?
Jag tyckte, att jag inte kunde andas och
ville i ett ögonblicks glömska öppna fönstret
och knäppa på ljuset. Men nej, jag kom
plötsligt ihåg mig, doppade pennan i bläcket och
fortsatte skriva. Ljuset rann små klara
stea-rindroppar, som liknade tårar gled ner på
ljusmanschetten, men stelnade ’strax, lågan
fläktade liksom för ett osynligt drag. Luften
fylldes av en svag doft av stearin och rök,
och när jag skulle snoppa ljuset, yrde det
stearin över papperet. Stilla låga, evighetens
symbol, du betecknade denna afton varken ro
eller meditation, tycktes det. Veken krökte
sig, lågan rörde sig oroligt. Långt, långt
bort-ifrån hördes ett entonigt, sakta stigande ljud,
som om en bisvärm surrat. Så djupnade ljudet
i styrka, fick en dallrande och ändå dov ton.
Ur djupet och tystnaden växte och växte detta
dån, fyllde luften med ett samstämmigt brus,
som dödade alla vanliga mänskliga ljud.
Bombeskadern närmade sig. En detonation hördes.
Ännu en.
Nej, det gick inte bra att skriva. Fast jag
skrev till en gammal vän. Jag ville skriva om
det kommande, men skrev i stället om nuet
och det förgångna, så egendomligt
sammankopplade denna kväll. ”Kära vän, minns du,
när vi gick på asis under de sista krigsåren?
Skall vi däran igen? Minnen dyker upp ur
glömskans djup. Minns du professor Smith,
den välsignade karlen, som skrämde alla
utom kanske dej — ja, och så kanske
Dybov? En sådan här kväll kan jag så väl
återkalla stämningen från den tiden. Du och
jag. Med någon av Raubers olika delar i rött
snitt under armen på väg till
demonstratio
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
