Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irja Browallius: Minnen under sirentjut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN UNDER SIRENTJUT
nen en mörk vintermorgon. En morgon, när
lyktorna blinkade melankoliskt längs
Riddar-fjärdens kajer, och kylan kändes förintande
där nere på flottbron. Minns du? Man gick
igenom de viktigare sakerna på vägen,
stirrade envist framför sig, såg inte de drivande
isflaken i rännan, där vattnet såg biåsvart
och farligt ut. Man repeterade, förklarade och
frågade, och framtiden låg öppen trots
kristidens livsmedelsbrist och snedgångna skor
och studieskulder.”
Här slutade jag plötsligt hrevet. Kunde inte
fortsätta längre. Jag lade ifrån mig pennan,
tog ljuset med mig ut i tamburen i ren
distraktion, satte på mig kappa och hatt och
gick neråt stan för att se, vad som hände.
Kolmörkt. Tyst. Ljudet av bombplan, som
närmade sig, klappret av brådskande fötter
mot gatstenar och tysta, förstummade eller
viskande människor längs husväggarna.
De-tonationer. Doft av rök. Eller var det
inbillningen, som spelade mig ett spratt? Träden
susade i planteringen vid Karlavägen,
himlen var mulen. Jag gick långsamt, kröp fram
som en snigel efter husväggarna och sög in
doften av denna stämning, så olycksbådande
och frenetiskt innehållsrik just genom sin
slutna och behärskade stillhet. En liten
försmak av det som väntar. — kanske oss alla?
Jag började tänka på min son, min stora,
kraftiga pojke med trygga händer och lugn,
öppen blick. Jag såg honom för mig, sådan
han nu är som vuxen ung man, sådan han
var som gänglig pojke och sådan jag minns
honom som ett hungrigt och glupskt dibarn.
Plötsligt vände jag och gick hem. Stod helt
enkelt inte ut längre. Den stora
mörkläggningen och luftvärnsövningarnas sista timmar
förled, och natten kom. Jag kom inte att
skriva färdigt brevet denna kväll. Det blev
oavslutat, och först flera kvällar senare kom
jag att skicka i väg det.
Men jag skulle förvisso ha glömt bort
att avsluta det, om jag inte helt oförmodat
fått se ett ansikte från fordom, ett ansikte,
som jag inte sett på många år. Jag stod vid
anslagstavlan med löpsedlarna denna
stor-stadsafton några dagar efter mörkläggningen.
Ljusen strålade som vanligt, trafiken sjöd
omkring mig. Jag läste de braskande och
sensationella rubrikerna, när en herre stannade
alldeles bredvid mig, stod där så nära mig,
att jag kände hans arm mot min. Jag vred
på huvudet. Tydligen fullkomligt omedveten
om min närvaro stod där en liten man och
läste löpsedlarnas meddelanden, medan han
sakta och ljudlöst rörde läpparna. Hans
ansiktsuttryck, dess samlade energi, dess på
samma gång glupska och hungrigt sökande
uttryck tilldrog sig mitt intresse. Var hade
jag sett detta intelligenta och försynta
ansikte? Jag steg tillbaka och iakttog honom:
en liten elegant man, välklädd och i
femtioårsåldern, snarare under än över de femtio.
Säkert ganska välsituerad. Med en viss ställning.
Svensk? Knappast. Yrke? Jag hade svårt att
placera honom. Nu gjorde han en gest. Förde
en liten smal hand hastigt mot kinden och
vred samtidigt en smula på huvudet. En
ljusglimt blänkte till. Nu kom jag ihåg
någonting. Allt klarnade. Framför mig såg jag
flottbron en mulen vintermorgon under kriget, det
förra kriget är kanske bäst att säga. Framför
mig går en liten kutig man i sportmössa och
slubbig ulster med en tjock yllehalsduk virad
två varv om halsen. Rauber under armen.
Det är Dybov, som går där i den slubbiga
ulstern, och Dybov står nu också bredvid mig
och läser på löpsedeln. Jaså, han lever ännu.
Han måste ha klarat sig i livet trots allt. Och
nu står han där och läser rubrikerna och
mumlar ohörbara ord.
Han slutade plötsligt våren innan freden,
försvann från institutet, var som uppslukad
av jorden. Ingen visste, var den sluskiga
figuren tagit vägen, den urstyve,
överintelli
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
