Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Quennell: Efter krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTER KRISEN
gnoende fram och tillbaka; allvarliga unga
män med tankfull och intellektuell uppsyn;
kantiga unga kvinnor, vältrimmade och
effektiva — alla fyllde de i formulär och utförde
noggranna men amatörmässiga mätningar, och
med små lugnande fraser och slitna skämt
övertalade de förvirrade husmödrar att
anförtro sina ansikten åt gasmaskernas avskräckande
trynen. En hel del husfäder hade sina hundar
med sig. Omsorgen om husdjuren var faktiskt
något som särskilt utmärkte krisdagarna; och
till och med i den officiella broschyr som
stoppades ned i varje brevlåda och som
innehöll instruktioner för personer i våningar,
egna hem och kontor i händelse av luftanfall,
fanns en särskild hänvisning till husdjuren . . .
”Pets (så började en avdelning i broschyren)
böra sändas ut på landet så fort som
möjligt . ..” Om de tagits med in i ett skyddsrum
fingo de icke vara flera i förhållande till
människorna än ett till två. Air Raid Precautions
lokaler surrade av samtal mellan oroliga
djurälskare. En dam meddelade att hon hade
beslutat inköpa en flaska kloroform, som hon
alltid skulle ha med sig i sin handväska och
varmed hon tänkte tillförsäkra sin katt och sin
hund en smärtfri hädanfärd. En annan
berättade att hon hade avlagt ett besök i Kensington
Gardens och återskänkt sin guldfisk friheten
i Runda dammen!
Trädgårdar och öppna platser fylldes av
gropar och löpgravar. Genom den fina
gräsmattan på gamla respektabla planteringar
grävdes djupa löpgravar av lag med arbetare.
I Green Park arbetade de hårt hela natten.
Det började regna, och från taket på en buss
kunde man se, då man rullade nedför
Picca-dilly, hur regnet glittrade på den nyligen
upp
staplade, lerröda jorden, sken på spadar och
presenningar och korrugerad plåt, och som ett
silveraktigt duggregn föll in i båglampornas
ljuskrets. Då man såg upp mot den svarta,
regniga natthimlen tänkte man med en
rysning på när dessa strålkastare, som rytmiskt
svängde fram och tillbaka över himlen, kanske
skulle leta upp fientliga flygmaskiner och då
dessa fuktiga, halvfärdiga löpgravar skulle
vara fullpackade av skrämda
människokroppar. Ens nerver svarade med en förstulen
pirr-ning. Och genom ens nervsystems instinktiva
protester trängde en känsla av förvirring och
indignerad överraskning. Det var olidligt —
idiotiskt — meningslöst — avskyvärt... Det
kunde inte hända. Det fick inte hända. Det
var en villa, en mardröm . ..
Och till slut, lättnad — följd av den
förkrossande antiklimax som Chamberlains
München-avtal utgjorde. Det är icke min avsikt att yttra
mig om denna krisveckas politiska sida och
moraliska innebörd. Problemet är alltför
komplicerat: de enda spådomar man ännu kan
göra äro alltför nedslående. Men krisveckan
har efterlämnat ett outplånligt märke i
almanackan. Vad som hänt efter krisen skiljer sig
på något sätt från vad som hände före den;
och om än spänningen har släppt efter, har
den icke gått över. Löpgravar och skyddsrum
göra fortfarande fula gap i planteringarnas
gräsmattor. Bland recensionsböckerna i min
skrivbordslåda har jag alltjämt min gasmask.
London i oktober.
Speciellt för Bonniers Litterära Magasin.
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
