Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Andersson, Nils Gustaf, Du var mig kär i onsdags, anmäld av Thure Nyman - Wilhelm, Prins, Alle mans katt, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ta vägen blir det vanligen ett hotell.” — ”När
han omsider kom hem, släpade han ned ett
par koffertar ifrån vinden och började packa
in diverse lösegendom.” — ”Med mycket stora
ekonomiska uppoffringar, för pengar som voro
avsedda till inköp av böcker att studera i,
hyrde Palle ett rum ...” — ”Palle ... såg
Ebba gå omkring, förvandlande rummet till
en sagans palats endast genom sin närvaro.”
De stilistiska egenskaper som framträda i
dessa citat göra en recensent benägen att gå
förbi Nils Gustaf Anderssons debutroman med
en axelryckning. Man är van att räkna med en
viss säkerhet i de yttre åthävorna även bland
de nybörjare som tillåtas stiga fram på den
litterära arenan. Men om man ger sig till tåls
en smula och lyssnar till den troskyldiga
rösten, märker man att den verkligen har
något att säga, och att den ofta finner träffande
uttryck för det. Den har en personlig cachet,
som till slut vinner ens hjärta.
”Du var mig kär i onsdags” är en roman
om modem ungdom, om ”den enda generation
som fått förmågan att kräkas, när den ser sig
själv i spegeln”. Den vill också belysa
motsättningen mellan denna generation och den
föregående genom en intrig vari de moraliska
problemen tillspetsas i en tragisk konflikt.
Huvudpersonen är en högst ordinär ung man, som
spelar fotboll och läser juridik vid Stockholms
högskola. Slumpen kastar honom i armarna på
en kvinna som efter att ha balanserat på
gränsen till prostitutionen gift sig med en avsevärt
äldre man i hög social ställning. Med
ungdomlig bekymmerslöshet ger sig Palle Påhlin in
på ett kärleksäventyr, som på ömse håll
Utvecklar sig till en obetvinglig passion. Palles
samvete får den första stöten, då Ebba von
Ravecks man tar sitt liv. Samtidigt får han
veta, att Ebba varit faderns älskarinna. Efter
en uppgörelse där faderns ytligt
hänsynslösa livsuppfattning konfronteras med Palles
gryende moralism, går den senare sin egen
väg. Men idrottsstjärnans tillvaro med dess
lättköpta segrar över en massa som inte begär
bättre än att få skrika sig hes, och över
kvinnor som imponeras av en efemär ryktbarhet,
verkar förflackande på Palle. Efter flera år
träffar han Ebba på nytt. Hon försöker knyta
an vid det gamla, men han vägrar. En
bilolycka blir orsaken till hennes död, som för
Palle ger stöten till förnyad självrannsakan
och insikt om sitt ansvar.
Intrigen kan måhända förefalla
melodramatisk, men det finns ingenting av effektsökeri
i Nils Gustaf Anderssons roman. Den kan
verka banal och naiv, men den rymmer
interiörer och scener som äro återgivna med
bitter och skarpsynt ironi över den moderna
tillvarons andefattigdom och flabbighet. De
uppträdande ha på ett par undantag när både
kropp och själ. Nils Gustaf Andersson är
moralist, och hans roman har tendens, men
denna moralism och denna tendens ha sin rot
i övertygelsen om tillvarons tragiska aspekt.
Man kan dela hans syn eller inte, men man
kan inte förneka, att hans skildring tar fasta
på väsentliga drag i den moderna
kulturbilden. Thure Nyman
Marina akvareller
Prins WILHELM: Alle mans katt. Norstedts.
9: 50.
Prins Wilhelm ägnar den största och bästa
delen av denna bok åt minnen från sina sex
år som sjökadett. De inföll mellan hans
fjortonde och tjugonde år, vilket vill säga kring
sekelskiftet. Kadettutbildningen sköttes då efter
gammaldags och alltjämt ganska hårdhänta
metoder; av de sex åren tillbragtes fyra på
segelskepp och bara två på ångfartyg. Det är
om segelskeppsåren författaren talar.
Det är tydligen med stor glädje han har
handskats med dessa minnen, han frossar
i horisonter och saklighet och hans lågmälta
och kultiverade, omsorgsfullt utarbetade språk
kommer här bra till sin rätt. Skildringen av
den långvariga stormen mellan Land’s End
och Azorerna luktar övertygande av ocean och
träfartyg — sådant kan man inte skriva utan
att ha levat igenom det. Och berättelsen om
dimseglatsen i Engelska kanalen är en alldeles
utmärkt marinmålning, stort upplagd och
skickligt genomförd. Men det bästa och även
roligaste stycket heter ”Segelmanöver” och
handlar om hur författaren som avslutning
på kadettutbildningen får självständigt leda
en manöver ombord, en genomvindsvändning
i Öresund. Den skildringen ger ett
utomordentligt påtagligt begrepp om hur det känns att
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
