Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Andersson Paul, Guldbrokaden, anmäld av Georg Svensson - Andersson, Nils Gustaf, Du var mig kär i onsdags, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bl. a. av Asklund och Lundkvist i yngre dar.
Men Paul Andersson ar ingen senfödd
1920-talsmodernist som excellerar i bildlyrik. Hans
stil är till ytterlighet saklig, knapp och precis.
Så här börjar presentationen av La, det
nordligt mellansvenska samhälle till vilket de flesta
av bokens stycken, kapitel eller vad man nu
skall kalla dem äro knutna:
”Det snöar ned på Sunnstorp, på min fars
bondgård. Den ligger på sjösidan i själva La.
Åkrarna sträcker sig ned till Meckens
albevuxna strand. Han har köpt gården billigt.
Nu bor vi här. Det är vinter och snön faller
sakta på manbyggnadens gamla, rödsvarta
tegeltak.”
Bokens första avsnitt är sammansatt av
dylika korta minnesbilder från La. De sakna
inbördes sammanhang men ge en viss
helhetsbild av en ort och dess människor, av en
familj och en yngling. Det originella i dessa
redogörelser ligger inte i beskrivningen utan i
vad som författaren funnit värt att beskriva.
Hans stoffurval är högeligen självständigt och
oväntat. Barndomsbeskrivningar i litteraturen
bruka oftast vara varandra tämligen lika i
fråga om vad som ansetts särskilt intressant
att taga med. Paul Andersson har lyckats
undvika alla schabloner i den vägen och
därigenom gjort sin framställning smått
spännande i all sin händelselöshet: man kan
omöjligen beräkna vad som skall komma härnäst
och hur det skall utveckla sig. Detta är kapitlet
om Otto:
”När jag var tolv år skickades jag till Alins
och köpa margarin. Det var krig. Vi hade ett
krigsbarn, Otto. Det kom en flygmaskin över
samhället. Otto kröp under sängen, men jag
var inte rädd för flygmaskinen. Margarinet
fick jag i ett stort paket. Det var mycket salt.
Otto ville inte tvätta sig och kallade mamma
för ’mutter’. Vi hade en plåtburk som vi
ställde på banan när tåget kom. Nu är Otto i
Österrike. Han är fjällciceron.”
Lösryckt ur det hela verkar ett sådant stycke
kanske trivialt och pauvert. Dock är det ett
ganska fenomenalt prov på koncentrerad epik,
som inte blir livlös tack vare ett par styvt
insatta detaljer, t. ex. den med plåtburken. Där
ha vi författarens teknik: att berätta ett par
års händelser på lika många rader och så
konkretisera det hela med en i och för sig
betydelselös detalj. En dylik teknik kan leda till
5. — B. L. M. 1938. IX.
n
originalitetsjäkt men Paul Andersson lyckas i
allmänhet undvika det sökta och dumma.
Efter avsnittet om uppväxtåren i La följer
en på liknande desperata sätt gjord
Amerika-skildring. Pojken har sökt en framtid i
staterna och hamnat på gjuteriet Union Tantann
i staden Mit. (Som synes sträcker sig
författarens lakonism ända till ortsnamnen.) Denna
Amerikarapsodi är nog bokens bästa parti,
och jag tror inte att emigrantens erfarenheter
skildrats mycket bättre tidigare i svensk
litteratur. Det är när man kommit så långt i
läsningen som man vågar hypotesen att Paul
Andersson kan ha lärt litet av moderna
amerikaner som Dos Passos och Hemingway.
Han har den förres kaleidoskopiska
kompositionsteknik, den senares sakliga knapphet
och lidelsefria ton.
Man uppfattar att huvudpersonen inte
lyckades komma någon vart i Amerika. Han
återvänder till Sverige. Nu följa några bilder från
Stockholm och från en ångare, som går på
Tallinn. Många av dessa stycken äro hållna
som monologer, även när de inte handla om
huvudpersonen. T. o. m. döda föremål, såsom
båtar, hålla dylika nakna monologer. Den
unge mannen i boken, vars förhållande till
Tallinn och dess kommunikationer inte bli
fullt klara (han har möjligen tagit hyra),
hamnar till slut åter i La, där föräldrarna
driva ett hotell. Han är vid det laget närmare
de trettio och vet inte vad han skall göra med
sitt liv. Författardrömmen hägrar, fotbollen
får ge avspänningen. Denna bok med det
vackra namnet är tydligen författardrömmens
materialisering, och man måste erkänna att
den intresserar. Man brukar tala om att unga
författare använda ett filmatiskt sätt att skriva.
Det gör inte Paul Andersson. Snarare kunde
man jämföra hans prosastycken med
skiop-tikonbilder och hans konst vid en laterna
magica. Georg Svensson
Palle Påhlin och samvetet
NILS GUSTAF ANDERSSON: Du var mig
kär i onsdags. Gebers. 6: 50.
”Hans nerver voro på högspänn, det var
som om Midgårdsormen rört sig och jorden
skälvt till då någon lyfte luren av klykan
därborta.” — ”När man inte vet vart man ska
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
