Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Blomberg, Harry, Land, öppna dig! anmäld av Gustaf Näsström - Stolpe, Sven, Själar i brand, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hedniska surdeg, men redan själva kampen
är heder värd. Vad Blomberg har att säga
om sin kristna åskådning är i den nya boken
mera läsvärt och tänkvärt än i ”Vi måste
börja om”, men det som främst gör ”Land,
öppna dig!” till en stimulerande lektyr, är
nog ändå skildringarna av svensk landsort och
dess människor. Själv stockholmspojke född,
har Harry Blomberg vunnit en djup
förtrogenhet med den svenska landsbygdens nutida
ansikte och problem, och han ser dem i en
dager, som får sitt vänliga ljus av medkänsla,
älskvärt raljeri med svagheter och lyten men
också av en ärlig vördnad för hårt arbete och
fraslös pliktuppfyllelse. Gustaf Näsström
Kristna essayer
SVEN STOLPE: Själar i brand. Kristna
essayer. Bonniers. 5: 75.
Det råder knappast mer än en mening om
att Sven Stolpe presterat sitt hittills bästa som
skribent i de två volymer franska essayer som
utgivits under den gemensamma titeln ”Den
kristna falangen”. Där har han kommit på
lyckligt avstånd från den svenska
”kulturdebatten”, som aldrig varit riktigt hälsosam
för honom; han har fått röra sig på ett
område, där han sedan unga år idkat ingående
studier, och med gestalter som i sin intensitet
och sin intellektuella lidelse äro hans
själsfränder. Uppsatserna om Jacques Rivière,
Jacques d’Arnoux och Charles de Foucauld
höra avgjort till det bästa som på vårt språk
skrivits om franska föreställningar och franskt
fromhetsliv.
Den nya boken bär den talande titeln ”Själar
i brand” och ansluter sig nära till de
föregående samlingarna, men kretsen har vidgats
till att omfatta även en privatperson som
Elisabeth Leseur och en dansk
sextonhundratals-lärd som Nicolaus Steno. Man har nog på
känn, att de stora, centrala gestalterna — inte
minst ur författarens egen synvinkel — redan
avverkats; med undantag för Péguy och Gide,
som dock aldrig låtit sig slutas i den katolska
kyrkans famn, handlar den nya boken om
figurer som Joseph Lotte, Pierre Dupouey och
Henri Ghéon, vilka knappast äro av samma
betydenhet och intresse som de förut
skild
rade. Följaktligen gör samlingen ett något
mattare intryck och är inte heller så sprakande
i stilen. Men om ”Själar i brand” är en mindre
briljant bok än ”Den kristna falangen I—H”,
så är den i gengäld, såvitt en vanlig enkel
namnkristen vågar döma, en mer kristen bok.
Borta äro de sidohugg och polemiska utfall
mot ovidkommande personer, som ännu på
sina ställen skämde de tidigare uppsatserna.
Borta, eller i det närmaste borta, är den
själv-upptagenhet, som där gång på gång stack upp
huvudet. I långt högre grad än förut
försvinner författaren bakom sina gestalter och
låter dem själva komma till tals i långa och
upplysande citat. Han har kommit ett gott
stycke på väg mot det övervinnande av
jagisk-heten, som, såvitt anmälaren förstår, är den
ovillkorliga förutsättningen för det kristna
livets genombrott i personligheten.
Sedan är det en annan historia, att Stolpe
alltjämt kan bli så fascinerad av sina figurer
att han har svårt att skilja deras Sak från sin
egen. Det finns ett nästan rörande exempel
på detta. I företalet erkänner han helt
beskedligt, att han själv bär en del av skulden till
att även den välvilligaste läsare ofta haft all
möda i världen att skilja mellan författarens
åskådning och den förening av nationalism
och kristen tro som utmärker Psichari, Péguy
och andra av hans hjältar. Och han är mån
om att göra slut på detta missförstånd: han
står själv på en helt annan ståndpunkt. I
praktiken tar detta sig ut så, att han (sid. 36)
skriver: ”Péguy kunde aldrig förlåta Jaurès,
att han––––––blev realpolitiker och icke
ideolog, att han använde sig av demagogi och
intriger, att han kapitulerade för massans
lägsta instinkter.” Vid en senare genomläsning
har det slagit Stolpe, att denna mening kunde
missförstås och tydas som hans egen åsikt om
den ädlaste av socialisthövdingar, och så har
han skyndat att i en not tillägga: ”Denna
karakteristik är Péguys, icke min.” Det är
gott och väl och gör författaren all heder,
men det tycks inte ha fallit honom in att
nyansera och modifiera själva satsen därhän
att den inte lämnade rum för missförstånd,
varigenom han sluppit ifrån noten.
Man rör här, förefaller det mig, vid något
centralt i Sven Stolpes skribentverksamhet.
Han synes inte kunna förmå sig att väga sina
ord, att omsorgsfullt utarbeta sina meningar
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
