Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Själar i brand, anmäld av Holger Ahlenius - Anderson, Maxwell, Mayerlingdramat, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och fila sin fras. Han arbetar helt på
inspiration och affekt, och med sin alltför stora
lätthet att skriva och sina starka
känsloengage-mang släpper han på för fullt, utan att det
emotionella är tillräckligt kontrollerat av
förnuft och kritisk eftertanke. Resultatet blir ofta,
att även hans bästa avsikter missförstås och
misstolkas, men han har sig själv att skylla.
Ur detta förhållande hämtar emellertid hans
författarskap både sin styrka och sin svaghet.
Sin styrka, därför att hans essayer därigenom
få en specifik omedelbarhet och intensitet och
förmedla ett varmt intryck av direkt,
inspirerad och ingripande upplevelse. Men också
sin svaghet, därför att de flesta nyanser
därvid gå förlorade och exaktheten blir lidande,
något som dock är tämligen allvarligt när det
gäller en kritiker. Stolpe är i dessa essayer
först och sist en medryckande berättare av
naken och, om uttrycket tillätes, konkret
själshistoria, som utan tyngande analys eller
kommentar får tala sitt eget språk till dem som
förstå att lyssna. Man märker nog, att
författaren ärligt bemödat sig om att skipa
rättvisa mellan Péguy å ena sidan, Lucien Herr
och Jaures å den andra. Men han har inte
kunnat förmå sig att utpeka de verkliga
fläckarna på Péguys vapensköld: bedrägeriet
mot Herr och uppmaningen till mord på
Jaurès. Därtill ha hans känslor för Péguy till
sist varit för mäktiga. Då han däremot är
personligen mindre starkt engagerad i sitt ämne,
blir framställningen också mindre levande;
uppsatsen om Steno har blivit en smula torr
och protokollsmässig. Överallt lurar ett Scylla
och ett Charybdis, även i Sven Stolpes
produktion.
Det rent litterära har efter hand råkat något
i skymundan i hans essayistik. Péguyuppsatsen
handlar sålunda mindre om verket än om
personen, denne rustike bondson, som började
som fritänkare och socialist för att sluta som
kristen nationalist och därigenom återspeglar
ett stycke av Frankrikes hela andliga historia
mellan Dreyfusaffären och krigsutbrottet. Ur
litterär synvinkel är Gideessayen den
ojämförligt mest givande, en utomordentligt intressant
studie över den födda dialogmänniskans
tre-vanden mot den kristna tron, sådana de kunna
avläsas i de under krigsåren förda dagböckerna,
ett nytt material, som först nyligen publicerats.
Uppsatsen om Elisabeth Leseur är emellertid
enligt företalet den som har mest att säga om
Stolpes egen syn på det kristna livet.
Elisabeth Leseur framträdde aldrig offentligt. De
postumt utgivna dagböckerna ge en
föreställning om, hur modigt och undergivet denna
fina och nobla kvinna tog på sig sitt oavbrutna
lidande utan att någonsin göra det minsta
väsen av sig själv eller sin tro. Renad från
de omvändas skötesynd, fariseismen, som
verkar så frånstötande på de oomvända, hade
hon kommit till insikt om hur litet en
uppdriven dialektik eller logiska segrar ha att
betyda, då det gäller att vinna andra
människor för den kristna tron. Det personliga
exemplet och den personliga utstrålningen av
kristen mildhet och fördragsamhet,
självutplåningen och den ständiga självutgivelsen
i kärlek, voro de medel varigenom Elisabeth
Leseur efter döden vann sin vantrogne make
för Kristus, och de medlen torde i sista hand
vara de enda som stå den kristne själavinnaren
till buds. Man läser kapitlet med gripenhet
men också med ett starkt intryck av att Sven
Stolpe genom att behjärta dessa sanningar
— och genom de förut omvittnade
ansträngningarna att omsätta dem i skrift — verkligen
kommit avsevärt närmre det mål han själv satt
upp för sig. Inte utan rätt bär hans bok
underrubriken ”Kristna essayer”.
Holger Ahlenius
Drama om “ruttna
kungar“
MAXWELL ANDERSON: Mayerlingdramat.
Översättning av Karl Ragnar Gierow.
Bonniers. 4: 50.
Maxwell Anderson är Amerikas just nu
produktivaste dramatiker. Han är inte bara
produktiv, han är även skicklig och
talangfull, ja, visar stundom verklig ingivelse. Hans
skådespel utgör en egendomlig legering av
inspiration och flit, poesi och fäsörknep,
amerikanism och klassicism. Han är hemma
i amerikansk journalistik såväl som i
elisa-betansk dramatik och har märkbart influerats
av båda. Han använder sig med förkärlek av
blankvers, interpunkterad med revolverskott;
han hopar djärvt dödsoffren på scenen och
slutar gärna sina stycken tragiskt även när
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
