Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Zilliacus, Emil, Vandring, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Bilder från Hellas
EMIL ZILLIACUS: Vandring. Gebers. 4:50.
Sorg och saknad fingo nakna och till hjärtat
gående uttryck i Zilliacus’ föregående
diktsamling, ”Minnesaltaret”, rest till en av döden
bortryckt, diktaren närstående människas ära.
Stroferna hade där ofta en antik gravsångs
högtidliga stringens, men hela tiden förstod
diktaren att bevara intrycket av en modern
människas närvaro. Det var i detta fall sannerligen
inte fråga om pastischer.
Jämnmått, balans, behagfull behärskning ha
alltid utgjort denne diktares signatur. I grekisk
lyrik, i den franska parnasskolans formvärld
har han känt sin djupaste personliga
förankring. Vid sitt stilideal har han fasthållit med
karaktärsfull konsekvens.
”Vandring”, Emil Zilliacus’ senaste
diktsamling, är ett nytt och haltfullt lyriskt alster av
en mogen och nobel personlighets klarnade
och luttrade syn. I inledningsdikten, som gett
samlingen dess namn, besjunger han den kära
bortgångnas skugga, som han känner i sin
närhet, varhelst han har sin väg. Och om dessa
färdevägar handlar det övervägande antalet av
dessa dikter. Hans vandring har ställts till
Grekland, till nuets och det förgångnas Hellas.
Det är, som den litteraturintresserade vet, inte
första gången Zilliacus är guide i dessa trakter.
I de marmorfasta, konstfullt utmejslade, ofta
på antika versmått skrivna dikterna i denna
bok är det inte bara den av doriska kolonner
och av det stora förflutna skönhetsdruckne
diktaren som tar till orda. Han, om någon,
har kännedom om smärta och död, och man
bevittnar, hur han ofta fascinerad dröjer vid
en dödsmärkt och sjuk värld. Så förhåller det
sig i dikten ”Trashanken i Volos” och i
”Paradiset på Chios”, där han upplever en av livets
bittra kontraster: mot den blommande och rika
naturen stå som en spöksyn leprosoriets alla
frätta och härjade patienter:
Lik en mardröm långsamt mot mig tågar
tyst en spökparad,
samlas stilla under marmorbågar,
under blom och blad.
Däldens skönhet i ett nu försvinner —
vilken menighet!
I ett bortfrätt ansikte förbrinner
blicken feberhet.
Med en mantelflik den ena täcker
vad som var en barm.
Och en annan vänligt mot mig sträcker
stumpen av en arm.
Aldrig tycktes jag din grymhet känna
såsom nu, natur,
ej din liknöjdhet som inom denna
paradisets mur.
Nej, denne vandrare har öppna sinnen. Hans
väsen är av fruktbar mottaglighet, och synerna
bli till sång. Grekisk kvinnoskönhet kan han
besjunga med den betagnes andakt, och
landskapets vårliga grönska kan ingen se med
friskare ögon än denne nordiske lyriker och
klassiske filolog.
Vad denne son av Ultima Thule känner inför
arvet från Hellas sammanfattar han i lyriskt
förtätad form i den sköna dikten ”Inför
Parthe-non”. Den är något vida mer än tirader. Det
är en dikt fylld av levande anda:
Min ungdoms stjärna, som jag trott förlorad!
Så återfinner jag dig här bevarad,
förstorad,
förklarad!
Ty formfulländning är det ej allena
som välavvägd i denna marmor bor,
ty dorisk skönhet, hägnad av Athena,
är hög, sträng, stor.
Den är ej vila och förstenad form
men liv och innehåll: ett krav, en norm.
Johannes Edfelt
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
