Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ljungquist, Walter, Resande med okänt bagage, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Med okänt bagage
WALTER LJUNGQUIST: Resande med okänt
bagage. Bonniers. 7: 50.
Det är inte bara brottslingar som känna en
dragning att återvända till platsen för brottets
begående. Unga älskande visa en liknande
benägenhet att vilja återse den plats där de
lärde känna och älska varandra. Författaren
Jörgen Junell, som är ”jag” i Walter
Ljung-quists nya roman, hade varit gift med sin
förtjusande Ronny i tre år då de kommo överens
om att återuppliva minnena från sin
förälskelsesommar i Västerlöte prästgård i
Småland. Jörgen drivs dessutom av sin
författar-instinkt, som säger honom att det hände
mycket mera under ytan den sommaren än
han i sin kärleksyra lade märke till. Var gång
han tänker på Ronny och sig själv i
prästgården dyka två andra ansikten upp bakom
deras egna leende och lyckliga fysionomier
och rikta en anklagelse mot författaren och
psykologen inom honom: ”Förstod du
egentligen oss?” Det ena ansiktet tillhör hans vän
och värd pastor Finn Callmander och det är
mörkt, ädelt och strängt. Det andra tillhör
Ronnys väninna Bodil Huber och det är
smärtsamt, skönt och gåtfullt inom sin ram av
page-kammat hår. De lyckliga makarna resa alltså
ner till Västerlöte där Finn alltjämt har hand
om själavården, och här återse de också Bodil,
som bor hos sin mor, friherrinnan på den
gamla herrgården Kummelnäs.
Bokens första två avdelningar, ”Hålvägen”
och ”Trynmossen”, innehålla Jörgen Junells
hågkomster av hans och Ronnys första
sommar på Västerlöte. Redogörelsen får sin
vaksamma ton av Jörgens beslut att klarlägga alla
gåtor, som möjligen kunna ha varit förbundna
med hans och Ronnys första möten. Det är
en psykologisk detektivundersökning och den
är minutiös som en sådan. Inte ens Marcel
Proust gick grundligare till väga på sin
spaning efter det förflutna. Jörgen samlar
indicier men gör inga konklusioner. Han
inriktar blott misstankarna på Bodil. För vad
misstänker han henne? Vilken roll har hon
spelat i Ronnys och därmed hans eget liv?
Berättelsens spänning avhänger helt av i vilken
mån läsaren intresserar sig för svaren på dessa
frågor och vill ge sig till tåls med att vänta
på dem. Walter Ljungquist har varit medveten
härom, nervöst medveten skulle man vilja säga,
och han har haft skäl för sin nervositet. Bodil
Huber, la femme fatale av klassisk modell, har
nämligen inte riktigt lyckats för honom. Hon
har blivit underexponerad på minnesfilmen i
likhet med den romantiske, musikgenialiske
prästen, medan däremot både Ronny och
Jörgen själv kommit fram riktigt tydligt och
levande. Inte ens den skickligaste författare
kan förmå levande människor att etablera ett
fruktbart samarbete med romanskuggor.
Olyckligare är dock att läsaren gissar sig till Bodils
hemlighet långt tidigare än författaren menat
och därigenom blir ganska oemottaglig för
Jörgen Junells mystifikationer och rentav otålig
på hans senfärdighet att själv komma på
lösningen och lägga korten på bordet. Berövad
sin hemlighet kan ingen makt i världen, inga
röda stövlar, inga trogna schäfrar och ingen
gul sportbil, göra Bodil värdig den veneration
som författaren ägnar henne. Hon blir blott en
i den långa raden av tragiskt gåtfulla
romanhjältinnor och hon har en kusin i den dam
som körde ihjäl sig mot ett träd i Michael
Arlens ”Gröna hatten” och som också mycket
riktigt spelades av den gåtfulla Greta Garbo.
I förlitande på att Bodil under romanens
retrospektiva parti lyckats hålla läsaren på
imponerat avstånd varierar författaren i det
följande förhållandet Ronny-Bodil-Jörgen i en
historia som kunde betecknas som
Gunilla-Bodil-Finn. Denna historia, som på nära håll
följes av Jörgen och Ronny, får den tragiska
utgång till vilken Bodil naturligtvis är
förutbestämd och sortin iscensättes på väntat sätt.
Föremålet för Bodils inflytande denna gång är
en kvinnlig kantor, Gunilla Carlberg, vilkens
”polynesieransikte” är väl tecknat. Men
berättelsen är blott ett omtagande av inledningen
och kommer oss inte inpå livet.
Vad är det då som fängslar i denna inte helt
lyckade roman? Ty fängslar gör den för det
mesta. Jag är inte säker på att det är rätt
att falla för dess dövande vällukt utan att
man helt nyktert borde säga ifrån att den
är ett oerhört ambitiöst men alldeles fel anlagt
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
