Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Om att recensera böcker
Att vara yrkesrecensent är inte enbart ett
nöje, därom äro väl de flesta representanter
för denna kår ense. En recensent får endast
i viss utsträckning själv välja sin lektyr, han
måste läsa mer än han egentligen har lust till
och orkar med, och mellan varje bok måste
han sätta sig till att inom loppet av en viss,
i allmänhet alltför kort tilltagen tidrymd
formulera ett skriftligt omdöme om det han läst.
Yrkets ljuspunkter är när läsningen väcker en
entusiasm, som pockar på spontant uttryck,
men hur ofta händer det? Vanligen måste
recensionen bli full av invändningar, som gör
författaren nedslagen eller arg och endast den
skadeglade glad på sitt perversa sätt. Ofta vet
recensenten inte alldeles säkert, vad han
verkligen tycker om boken, när han tvingas att sätta
sitt omdöme på pränt. Han skulle vilja läsa
om den både en och två gånger för att pröva
den och sig själv, helst också läsa en rad andra
böcker för att kunna placera in verket i dess
sammanhang och så exakt som möjligt väga
dess värde i förhållande till de andra. Men det
hinner han inte, och så måste han antingen
uttrycka sig svävande eller skickligt förbigå
den springande punkten, varefter han med
dåligt samvete överlämnar sin recension åt
tryckpressen. Kompromissandet blir så lätt en
vana, han börjar skriva mer och mer på rutin
och mindre och mindre på känsla, och så en
vacker dag har han nått det utpumpade och
avtrubbade stadium, då han egentligen borde
välja ett annat yrke och släppa fram andra
recensenter med känsligare tentakler. Men det
går vidare av bara farten eller av bittert
nöd
tvång. Vad kan en gammal recensent bli annat
än recensent? I lyckligaste fall pensionerad.
För att sten skall läggas på börda måste
recensenten dessutom då och då uppleva att
se sig betecknad som en skadegörare och
parasit, en misslyckad konstnär som
revansche-rar sina brustna författardrömmar genom att
kalfatra den skapande konstnären. En
författare må ha skrivit aldrig så dåliga
romaner, han anser sig likväl ha rätt att hävda
sin överlägsenhet gentemot recensenten. Dock
torde det kunna sägas att det är svårare
att skriva en verkligt god recension än en
dålig roman, om man med svårt menar något
annat än blott tidsödande. Författaren skildrar
psykologiska processer, landskap och
händelser, recensenten återger en bok med allt vad
den innehåller av det förra. Det kan krävas
konst också därtill, stilkonst alldeles givet, men
även allmän konstnärlig sensibilitet av samma
art, som yttrar sig i skapande konst. Man blir
inte konstnär bara för att man skriver riktiga
volymer. Man kan i själ och hjärta vara det
även dessförutan, ja, till och med fast man
bara ägnat sig åt att skriva om konst. Allt
detta är självfallet och ofta framhållet. Den
verklige kritikerns existensberättigande har
aldrig varit bestritt, men däremot händer det
titt och tätt att recensenten, det vill säga
tid-ningskritikern, önskas ur världen av
författarna.
Nu senast, just i tid för recensionssäsongen,
är det en av recensenterna så vördnadsfullt
behandlad författarinna som Virginia Woolf,
vilken i en liten broschyr (Reviewing. Hogarth
Press. 6 d.) kräver recensenternas avskaffande.
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
