Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
mycket av det vinterskumma och vinterklara
som ger en känsla av fasthet. Landskapet
klingar samman med människorna. Det är
mannarna, de saftiga och präktiga, så klipska
i de mustiga replikerna, och många blida,
i levnadskonst förfarna kvinnor. Anders i
Bak-vången möter vi först så här:
(Man skulle trott att han varit läsare) om han
inte med god världslig betänksamhet blandat sin
gök av kaffet. Han var ganska bred över munnen
och över ögonen med. Det var som hade någon
knyckt ihop hans huvud lite med en hand under
hakan och en över hjässan, så att ansiktet avgjort
blivit linjerat på tvären, och under ögonbrynen, som
gingo likt en kraftig gesims mellan ansiktets två
våningar, sutto ögonen långt inne och man tyckte
att han knappt skulle kunna se uppåt. Det var så
man tänkte att hade det knyckts lite till, så hade
väl Anders i Bakvångens själ aldrig kommit fram
i dagen. Men det vill jag lova att den gjorde. Den
hade tydligen haft gott rum i en mäktig skalle, och
när den tittade fram, så tittade den just alltid först
uppåt, liksom när man söker himmelen ovanför
takskägget. Och det var för det mesta en mäkta saftig
och glad blick, men mycket kort, sen var själen inne
i boet igen.
”Hemmabyarna” och ”Per Ståstdräng” lär
läsas och uppskattas av den skånska allmogen
själv, och man förstår det: språket som
innehåller de saftiga dialektorden i en sällsynt
lycklig proportion har ett inifrån kommande
folkligt liv och ger förmodligen i sublimerad form
något av folkets eget sätt att meditera. Endast
Martinson — i sina betydligt mörkare
självbiografiska böcker — torde ha gett något
liknande och genom lyssnargenialitet uppfångat
det bondska. Tidens fängelse är krossat i
”Hemmabyarna”, och bara det stora
kyrk-bygget utgör ett fäste för berättarens
vandringar framåt och bakåt. Det är helt enkelt
”det inre språket”, det som följer medvetandets
strömmar. Konstnärligt är stilen lika
primi-tivistisk som Eyvind Johnsons eller Martinsons,
Sillanpääs eller den senare Thomas Manns.
Fast byarnas landskap torde kunna
lokaliseras i rummet och på kartan är det dock
framför allt av själisk och personlig natur
— en filosofisk trakt. Vad som gäller för
berättaren i krigets bittra tid är att se
människorna på ett helt nytt sätt. Som konstnären
vill han fatta varje väsen från dess
medelpunkt. Den lyhörde författaren kallar gärna
detta ”ton”, stundom ”livsande” med mera
sådant. För var gång synsättet lyckas honom,
kommer han in i en ny värld. ”Giv mig
människor!” Det är inte ett litet, valt fåtal han
önskar, utan många, olika, alla. Varsamt
prövar han människorna i de lugna byarna på
deras klang, slår an den prövande. Den är
ibland entydig. Men inte alltid är det så lätt.
Elna till exempel, i den utfattiga gården, som
ger ut så mycket att ingenting kommer igen,
kan nog på flera grunder anses höra till de
livsodugliga:
Men så när vi satt till bords, säger mostern (på’
Elnas begravning), så var där en, han som var
skomakaregesäll och bruka å predika för folk, han var
bjuden, för Elna satte sånt värde på han; och så
reste han sig vid bordet och höll inte nåt tal utan
började bara så: i Fadrens och Sonens och den
Helige Andes namn, och så fortsatte han med de orden:
Om jag talade med människors och änglars tungor,
och hade icke kärleken, och så läste han nästan
hela det kapitlet, och han gjorde det så vackert så.
Jag har verkligen inte hört han mer än den samma
gången. Och om jag gåve alla mina ägodelar till de
fattiga och hade icke kärleken; och så alltsammans
om att kärleken är tålig och mild, han söker inte
sitt, och han förtvivlar inte och tänker intet argt.
Då tänkte vi allesammans att det slog in så precis
på Elna, för sådan var hon. Ja, allt detta läste han
opp, men bara precis det; han la ingenting till, inte
ett enda ord, utan när det var slut sa han Amen
och satte sig.
Så finner intuitionens slagruta det väsentliga.
Det uppenbarar sig ibland i en handling,
ibland i ett ord eller en blick.
Författaren har systematikerns glädje i att
göra indelningar. En gång kommer han på att
dela in människorna efter deras sätt att bli
arga. Men den utgångspunkten leder honom
oväntat in i de mörkaste öden. Det är inte
skönmålning som frestar denne författare, trots
hans drift till allomfattande förståelse. Snarare
konstnärens frestelse att grymt pressa tragik
ur sina gestalter, tills det slår gnistor ur dem
och de irrar hjälplösa på vägarna. Men han
hejdar sig och bestämmer sig för att ge dem
just det mått av lycka och olycka som de i livet
hade. Överhuvudtaget är folket i hemmabyarna
av en viss stadig jordiskhet och predikanternas
mörka släkte kan av dem endast förstås utifrån
och gissningsvis. Onda varelser, skadegörare,
möter man också i gårdarna, men berättaren
är i allmänhet obenägen att stöta ut ens en
ganska otvetydig lurifax ur sitt universum:
det faller sig svårt för honom att tro, att den
onda anden är i sitt esse och nöjd med den
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
