Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
“G i v mig människor44
HANS LARSSON: Hemmabyarna, 1916. Per
Ståstdräng, 1924. Bonniers.
En holländare skrev i somras en artikel
i denna tidskrift, där han började med att
lugnt och sakligt döma ut så gott som allt som
på senare tid hade blivit översatt från hans
eget språk till svenska och därefter övergick
till att karakterisera några holländska
originalförfattare på ett sätt som uppväckte häftig
längtan efter att lära känna dem — kämpande
kamrater till oss vanliga. — Aldrig har
förströelselitteraturen känts så tyngande som nu.
Den måste finnas, men låt oss inte tala om
den. Faran för andlig utslitning och apati är
för närvarande oerhörd. Genom enklare
förströelse botas sannerligen inte den sjukdomen.
Däremot göres oss alltjämt behov av
instrumenten, dessa de verkligt moderna, som med
fiber och sträng uppfångar tiden sådan den
är — dess bestialiska omoral och svagt
skymtande hopp. Sådant befriar, det ger fast mark
under fotterna och skänker om inte annat stoff
att handskas med. Men i minst lika hög grad
behöver vi nu diktare som ur djupa reserver
förmår hämta något som är ända in i innersta
nerven olikt tidens fruktansvärt definitiva
ensidighet. Vi som skriver om böcker bör kanske
nu framför allt berätta vad det är i
litteraturen som stärker och berikar — just oss.
Sådant förtrycker åtminstone ingen.
För tillfället kan jag inte finna något mer
högaktuellt att ta ner från hyllan och erbjuda
till förnyat påseende än två meditativa böcker
av Hans Larsson: ”Hemmabyarna” och ”Per
Ståstdräng”. Den första kom ut 1916, den
andra åtta år senare, men båda är samma
andas barn och kan här gott tas ihop. Den
som är av en hetsig och nyfiken disposition
bör bemästra sin otålighet när han ger sig
in i hemmabyamas och den vältaligt tigande
Per Ståstdrängs värld. Författaren sitter där
och besinnar. Han lockar fram minnena. Eller
det kanske snarare är minnena som söker
honom. Han prövar läsarens tålamod. Ibland
kommer det en föreställning som den här:
”— vi stå på en is några stycken, ett par
tre fyra, och skymmer gör det redan, och en
av oss gör en kurva bortåt isen och slår sin
glattskodda träsko i, så att det rungar och
skärrar långt, långt bort i det skumma!” Men
varför kommer just den kvällssynen och ”dessa
iskanterna”? Ibland berättar författaren bara
om en kattunge som leker med en solstrimma.
Men i samband med leken är det någon som
ler, och vid det leendet stannar blicken. Inte
sällan släpper berättaren tråden. Just när vi
har fått korn på Per Knutsson i Flintgruvan
och gärna vill höra mer om Per Knutsson och
ingen annan, får han vara för diktaren. Men
det är hopp om att han kommer igen vad det
lider. Först får vi det breda och saftiga hos
en människa kanske och långt senare hans
irrande grubbel. Ibland stockar sig minnets
flöde — det kommer ingenting alls. Så
infinner sig människor med hjälplösa ögon,
inmurade andar, svåra att nå fram till. Någon
gång dyker det upp helt och hållet
ovidkommande personer, som av författaren stillsamt
men bestämt bortmotas. Det händer att han
berättar en historia med handlande personer
utan att nämna dem vid namn — ” gör
detsamma vem”. — Landskapet och tingen
spelar i hemmabyarna nästan samma roll som
människorna. Månskenet lyser över sovande
huslängor och kyrkogården med de mörka,
högtidliga almarna. De första snökornen virvlas
in i lagårdens varma frid. Det gror och växer
och sjuder, och kabbelekorna lyser bjärtgula
vid diket. Sommar och svärmande
sommartankar finner man i byarnas värld men också
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
