Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edqvist, Dagmar, Andra äktenskapet, anmäld av Holger Ahlenius - Kjellgren, Josef, Smaragden, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
genom hela sin vinddrivna, hetsade existens
bevarat minnet av Herbert och hans
spontana hjälpsamhet som en ledtråd i mörkret,
och då han nu visar förståelse och
uppskattning för det litterära arbete, vari hon slungar
in lavan från sitt vulkaniska inre, så är
hennes eld nära att gripa över till honom och
komma dem bägge att förtäras av samma
flamma. En smula svedd men i stort sett
välbehållen lyckas han, efter att ha tagit ett
slutgiltigt farväl av sin ungdom i Giselas gestalt,
fly tillbaka till Brita. Deras äktenskapliga
seglats fortsätter, men hans partiella
förankring i det förflutna och hennes kluvenhet
mellan sin man och sitt arbete komma att
bestå och tvinga dem att acceptera och göra
det bästa möjliga av något som aldrig kan bli
riktigt fullgånget och helt.
Med samma fasta om än något snäva
konturer som huvudfigurerna och den centrala
handlingen ha också bipersoner,
sidohändel-ser och accessoarer tecknats. Här tillkommer
också en viss torr men uppfriskande humor,
och det hela har vävts in i en vettig och
saklig diskussion, som väl inte rymmer några
märkvärdigheter eller djup, men som är
lyckligt fri från vanetänkande, känslodalt och
konventionalism. Den nya boken är fullt
värdig författarinnan av ”Fallet Ingegerd
Brems-sen”, även om den inte rör vid så ömtåliga
och brännbara ämnen. Holger Ahlenius
Livet till sjöss
JOSEF KJELLGREN: Smaragden. Natur och
Kultur. 8: 50.
Liksom ”Människor kring en bro” är Josef
Kjellgrens nya bok ”Smaragden” en
yrkes-roman, som skildrar livet ombord på en
svensk lastångare på resa från Teneriffa till
en Östersjöhamn som aldrig nås. I en
yrkes-roman är miljöskildringen ju det allra
viktigaste och Kjellgren har som författare bland
annat den stora fördelen att av egen
erfarenhet känna till det han talar om. Han är
sakkunnig. Och eftersom hela hans
framställningssätt vittnar om objektivitet och
måttfullhet så kan även en landkrabba som
anmälaren våga uttala den meningen att han
skild
rar svenskt sjömansliv på ett mycket
vederhäftigt sätt.
Det intryck Kjellgrens bok efterlämnar är
just det man föreställer sig att man skulle
fått, om man för en månad tagit hyra på en
svensk lastångare. Läsaren blir alltså så
småningom bekant med hela besättningen och
samtliga befälspersoner, med det dagliga och
nattliga arbetets hårdhet och med fritidens
tristess. Han lär känna människorna ombord
precis så mycket som man lär känna sina
arbetskamrater och överordnade under en
månad på en ny plats.
Man kommer med andra ord inte
människorna så särskilt in på livet, vilket väl
heller inte är författarens avsikt, men man får
i stället ett livligt intryck av själva
atmosfären, av arbetsförhållandena och kanske
framför allt av fartyget självt. Livet ombord på
en lastångare är ju i ovanligt hög grad en
sluten värld, ett samhälle i miniatyr, och
Kjellgren har just fått fram denna slutna
begränsning, där kaptenen är en fullständigt
ensam man för disciplinens skull och där förste
styrmannen endast är en hårsmån mindre
isolerad. Båda vet hur det står till med
”Smaragden” men ingen kan säga något, de kan
inte ens anförtro varandra sina farhågor, och
ändå gäller det livet.
Konstnärligt är Kjellgren bäst när han
skildrar det kollektiva livet ombord både
sådant det förlöper till vardags och vid
katastrof. Han gör på ett par ställen avstickare
in på de personliga ödenas område, men det
blir utan fyllighet och grepp. En liten scen
som den med siaktningen av de tre fåren, som
blivit skadade vid inlastningen, ger mera av
liv och karakteriserar bättre de olika männen
än redogörelserna för brottstycken ur
donkey-mannens och timmermannens förflutna.
Stämningsmåleri ligger Kjellgren fjärran
men hans nyktra, stundom nästan torra stil
skapar till slut den stämning han vill ha fram:
en fruktansvärd enformighet och en oerhörd
avskildhet, ett slags frontliv i fredstid.
Starkast rent konstnärligt är emellertid
skeppsbrottet, slutscenen, som i olikhet med
de flesta böckers slutkatastrofer för det första
är helt och hållet trovärdig och för det andra
gjord med verkligt skakande kraft.
Med sin måttfulla matter-of-fact-stil vill
797
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
