Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kjellgren, Josef, Smaragden, anmäld av Knut Jaensson - Lindström, Sigfrid, Vindsröjning, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
emellertid Kjellgren ingalunda vara bara en
objektiv skildrare, en konstnär för konstens
skull. Han vill visserligen ge en exakt bild av
livet ombord men samtidigt både resa ett
äreminne över det hårda sjömanslivet och slå
ett slag för förbättrade förhållanden till sjöss.
Det förra utan tvivel lika berättigat som det
senare. Han framhäver ansvarskänslan, modet
och uthålligheten utan arrogans och maskulin
förhävelse och hans krav på förbättringar
framförs utan agitatoriska svartmålningar.
Det förra är lika sympatiskt som det senare.
Knut Jaensson
Miniatyrkonst
SIGFRID LINDSTRÖM: Vindsröjning.Gebcrs.
4: 75.
Historietten, conten, fabeln — med mer eller
mindre tillspetsad poäng — har i vårt land
också under detta århundrade haft flera
företrädare; det kan i detta sammanhang räcka
med att erinra om Hjalmar Söderberg och
Pär Lagerkvist — kanske också om signaturen
Ode Balten. Till dem sluter sig Sigfrid
Lindström.
Hans mästerstycke i det lilla formatet heter
”Leksaksballonger”, en egendomlig och
tjusande bok, fylld av ett slags tristessens luftiga
poesi och på något sätt erinrande om en
graciös dans under en askgrå himmelskupa.
Vem hans egentliga läromästare är, faller
det sig ju inte svårt att upptäcka: det är
den Baudelaire, som skrev ”Petits poèmes en
prose”. Det är en heder att vara en så
välartad lärjunge till den store franske diktaren
som Sigfrid Lindström, en discipel med en
ändå så personlig, på en gång genomträngande
och bevekande accent.
Om Sigfrid Lindströms fina
författaregen-skaper erinras man ånyo genom en i höst
utkommen samling sagor och meditationer.
Titeln — ”Vindsröjning” — excellerar i
ironisk anspråkslöshet: den väcker associationer
till städning avskrivbordslådor. I ironien döljer
sig nog en nypa sanning: det må sålunda vara
tillåtet att i förbigående anmärka, att
innehållet denna gång inte i sin helhet är fullt
i nivå med vad poeten presterade i
”Leksaksballonger”. Det finns i den nya boken några
prov på ypperlig och fulländad konst. Men
vindsröjningen har nog också resulterat i en
del skåpmat, kanske framplockad ur gamla
studenttidningar eller gulnade landsortsspalter.
I sanningens namn bör det likväl framhållas,
att också den rena bagatellen, divertissementet
och anekdoten alltid får ett visst
existensberättigande i Sigfrid Lindströms sättning, detta på
grund av hans underfundiga och graciösa
stilkonst. Man har nöje och behållning också av
hans poésies fugitives.
Några av hans nya novelletter äro pastischer
och som sådana ovanligt stilsäkra. En exercitie
i Voltaires och den franska
sjuttonhundratals-contens maner är till exempel ”Över ett
odödligt namn”. Stilen och tonen äro på pricken
träffade. Det är ett sannskyldigt
virtuosnummer i den ömt koketta och fördrömt
sentimentala rokokogenren.
Gripande och sanna — som poesi och som
filosofem — äro framför allt ett par av
samlingens första stycken: ”Den första stenen”
och ”Dixit et salvavit animam suam”. De
ansluta sig till biblisk stil och till bibelställen.
De ha en till döden bitter och trött ton. I ord
av tyngd och storhet fastnagla de den
mänskliga tragikomedien. Det finns i denna bok
också satirer av mer ”aktuell” anstrykning;
av sådant slag är det bitande och avväpnande
hånet i ”Diktatorer efter döden” (remarkabla
avlidna, åt vilka djävulen ordnar ett finurligt
koncentrationsläger, där de ådömas att i
evighet läsa sina egna tal och proklamationer).
Man har också i denna bok anledning att
beundra Sigfrid Lindströms förmåga av
poetiskt förtätat stämningsmåleri. ”Slättens
vinter” (Schopenhauer i mjuk skånsk
transponering), ”Regn i sommarnatten” och
”Vårskymning” äro poem av doft och substans.
Det är en ridderlig man som skrivit dessa
meditationer. Man har honom så att säga i en
liten ask i några av de strötankar, där han
gör marginalanteckningar i den stora liggare,
som handlar om djävulen, världen och vårt
eget kött:
”Det mest bizarra, meningslösa och ironiska
i denna bizarra, meningslösa, banala, osköna
och perverst grymma värld, är kanske det, att
det däri — för den som i någon mån har
kvar förmågan att förnimma det — finns så
ofantligt mycket skönt, behagligt, majestätiskt,
lugnande och tröstande att se; att det bland
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
