Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkberget, Johan, Christianus Sextus, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det är icke bara staden som lever med sina
ölstugor, sina få herremanshus, sina
kringvandrande skökor och sin stora kyrka — även
hela fjällvärlden är med. Falkberget vet, vad
han skriver om:
”En renko lade i väg längs efter
tjärnstranden — men hon stannade mitt i språnget, så
att mossan sprutade framför klövarna, och
stod och lyssnade, skälvande av ångest.. .”
Landskapsskildringen kan föra Helmer
Oss-lunds Norrlandsmåleri i tankarna:
”De sprungo upp och skreko i munnen på
varandra. Var elden lös i himlen? De böjde
sig bakåt och stirrade upp mot skyarna, där
väldiga, milslånga, röda flammor slickade
firmamentet. Hela fjällvidden glödde av eld;
nej, det var blod, varmt, rött blod. I bäckar
och åar rann blod, kärr och sjöar stodo
bräddfulla av blod. Nej, det var eld. Vattnet brann.
Nej, det var inte blod. Inte eld heller. Det
var solen, som rann upp ..
I detta fantastiska fjällandskap ställer
Falkberget in sina primitiva gestalter, och om man
någon gång reagerar mot alltför mycken
mystik, så kapitulerar man snart: rasande
gruvor, härjande pest, svenska trupper som
avbränner staden gång på gång, lång, pinande
vinter, oändlig hungersnöd — allt detta måste
driva sinnena långt ut i skrockets och
övertrons trakter. I själva verket är själva greppet
om den primitiva människan i detta övergivna
lilla samhälle uppe på fjället bokens största
förtjänst. Mindre intresserar kanske analysen
av berglöjtnantens danska fru, som kommer
från överklassen, men den stora, grå, svältande
och segt arbetande massan av enkla
gruvarbetare och fjällbönder skildrar Falkberget med
en förtrogenhet, en förståelse och en kärlek,
som endast en livslång erfarenhet på närmaste
håll kan skänka. Mot den iskalla, vintermörka
bakgrunden, där blossen flammar vid
gruvorna och skenet matt strimmar ut från de
små fönstren, ställer Falkberget med
välberäknad konst upp sina kuriösa, härjade gestalter.
Han vet hur det ser ut när en gammal
krigsbuss vrider upp mustaschen och börjar skräppa
om Narva och Poltava, han har sett hästar slå
gnistor mot malmförande berg i natten, och
hans fantasi har i åratal dröjt vid de svenska
arméernas tåg över norska gränsen.
Mitt inne i en stormskildring heter det:
JOHAN FALKBERGET
”Jaktfalken borta i Falkberget kretsade,
skrikande av fröjd, ut över sjön; en sådan
vild lek kunde han gilla, den var efter hans
sinne . ..”
Den skarpt iakttagna bilden kan tjäna som
en symbol. Johan Falkberget är
kulturhistoriker och psykolog och stor kännare av allt
som har med gruvor att göra. Men framför
allt är han diktare. Högt över vimlet av grå
öden och låga hus i den fattiga bergstaden
kretsar jaktfalken skrikande av fröjd —
flammar diktarvisionen, brinner genialiteten. Det
är med full rätt Mikkel Pedersen Lillebakkens
son tagit sitt stolta namn. Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
