Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkberget, Johan, Christianus Sextus, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
I Nobelprisklass
JOHAN FALKBERGET: Christianus Sextus.
I—III. Översättning av Hugo Hultenberg.
Norstedts. Per del 7:50.
Johan Falkberget har länge varit översatt
till svenska och mycket läst särskilt på
biblioteken i landsorten och av arbetarpubliken.
Någon verklig popularitet bland bokköpande
läsare har han emellertid icke ännu nått i vårt
land. Det är därför man med glädje hälsar,
att Norstedts utsänt en nyöversättning av hans
stora romancykel ”Christianus Sextus”, som
av en hänförd norsk kritik prisats som ett av
de märkligaste prosaverken i norsk litteratur,
och som framtiden utan tvivel kommer att
minnas och läsa, långt sedan Pearl Bucks
namn försvunnit i glömskan .. .
Ronald Fangen har förra året anmält den
tredje och sista delen av ”Christianus Sextus”
i dessa spalter. En omläsning av de två första
delarna i den förträffliga nya översättningen
— även den gamla var dock mycket
användbar — bestyrker det mäktiga intrycket. Johan
Falkberget är, som man kan inhämta av Einar
Døhls lilla biografi ”Bergstadens dikter”, född
i en liten gård vid Ruglsjön, som förekommer
i hans roman, och vid vars stränder han för
övrigt alltjämt bor. Fadern, Mikkel Pedersen
Lillebakken, var ”ertscheider”, en gruvtitel som
ofta förekommer i boken, och som kanske
kunde översättas med uppsyningsman eller
gruvbas, och sonen fick redan som ung stiga
ned i gruvan. Med tiden började han skriva,
gjorde sig ett namn som journalist i den ännu
existerande Rörostidningen Fjell-Ljom och
kom så småningom ned till Oslo, där han
också en tid var socialdemokratisk
stortings-man; hans stora hatt var ett känt inslag i
huvudstadens konstnärsliv omkring 1910. 1922
drog han emellertid tillbaka till Röros igen;
modern hade dött, och han övertog Ratvollen
gård. 1927 kom den första delen av hans
storverk ”Christianus Sextus”; de två följande
delarna kom 1931 och 1935.
Denna stora gruvroman — som icke har
någon som helst motsvarighet på svenska —
höjer sig som ett fjällmassiv över det annars
ganska ojämna landskap, som Falkbergets
övriga produktion bildar. Boken börjar några
år efter de armfeldtska karolinernas
döds-marsch, och den första delen skildrar en flock
jämtars marsch över till bergstaden Röros för
att söka arbeta och komma undan svälten. De
blir anställda vid den nya gruva som
berglöjtnanten Adam Salomon Dopp börjat bearbeta,
och större delen av boken skildrar
vedermödorna under denna gruvas första tid. I den
andra delen — underrubrikerna är borttagna
i den svenska översättningen; på norska heter
den ”1 hammerens tegn” — är centralgestalten
den enbente, ”fransos”-härjade
jämtlandsknekten Brodde, som med den lilla flickan Gölin
också tar sig över till Röros och finner en
fristad hos berglöjtnanten. I denna del får vi
följa den nya gruvans svåraste tid. Den tredje
delen, ”Tårnevekteren”, låter oss — i ett
myller av gestalter — tränga närmare
berglöjtnantens sällsamma Don Quijotegestalt; han
kan icke föra sin kamp för gruvan till seger
utan får ge vika och slutar i stället i det äldre
gruvföretagets tjänst som uppsyningsman över
de nya gruvorna . . .
Johan Falkberget känner varje sten i staden
Röros, det finns icke en scen i boken som han
icke kan lokalisera i landskapet. Han är
dessutom en grundlärd man, som fullständigt
behärskar den bergshistoriska forskningen och
gruvtekniken under svunna tider. Men framför
allt är han diktare. Det finns svagheter i hans
verk — han har alltjämt en viss benägenhet
för att idealisera ödemarkens döttrar —, men
de är oväsentligheter mot förtjänsterna.
”Christianus Sextus” är ett verk, som kan ställas vid
sidan av ”Markens gröde” och ”Kristin
Lav-ransdatter”. Falkberget har en sant demonisk
kraft i skildringen av vinter, snöstormar och
svält, och han ger en oförglömlig och absolut
levande bild av den sällsamma
gruvstads-miljön, där de ledande talar tyska och
norrmän och svenskar blandas om varandra.
Korumläsaren Blind-Staffa, som i olyckornas
tid alltid har det rätta bibelordet till hands,
och vars psalmförråd aldrig tryter, går där
omgiven av ett trasigt vimmel av enkla
gruvarbetare, ur vilket under skildringens gång
den ena individualiteten efter den andra
mejslas ut till originalitet och levande liv. Men
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
