Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, Vivi, Den sturske Montgomery; Lewenhaupt, Adam, Nils Julius Lewenhaupt, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fick anställning vid Royal Suèdois, ett
regemente som till stor del rekryterades av svenska
frivilliga, och som även under flera perioder
hade svenska överbefälhavare. Och han deltog
under det så kallade sjuåriga kriget i ett antal
”kampanjer, bataljer, belägringar och
skär-mytslingar”. Kriget fördes åtminstone från
fransk sida med en otrolig liknöjdhet, och
officerarna hade god tid till amorösa äventyr.
Robert Montgomery lät intet tillfälle gå sig
ur händerna. Han såg bra ut, han hade
obegränsade medel till sitt förfogande, och han
kunde konsten att säga en komplimang. Den
ena historien avlöste den andra. Den enda
gång då han inte hade framgång, var då han
allvarligt förälskat sig i en ung dam ur
garnisonsstadens societet. Så mycket större
framgång hade han hos en ung fru von Stahlbourg.
Det höll på att bli skandal, och Montgomery
såg sig ingen annan utväg än att enlevera den
sköna och föra henne med sig till Sverige. Till
hans förvåning och besvikelse accepterades hon
av släkten härhemma, och han blev tvungen
att gifta sig.
I aderton år var Sibylla von Stahlbourg hans
hustru och födde honom en rad barn. Men
Montgomery, som tagit avsked ur fransk tjänst
och blivit officer vid Nylands dragoner, lät
henne mestadels sitta ensam på bostället där
borta i Finland, medan han själv roade sig
kungligt vid hovet i Stockholm, där han åtnjöt
inte bara Gustav HI:s utan även damernas
gunst.
Efter Sibyllas död gifte han om sig med
Charlotte Arnell, född Rudbeck, som blev mor
till Malla Montgomery-Silfverstolpe.
Äktenskapet blev helt kortvarigt, och Montgomery,
som väl älskade kvinnorna men inte
äktenskapet, hade för avsikt att förbli änkling. Men
omtanken om barnen och den andra hustruns
önskan fick honom att rikta sina blickar på
Ulla-Margrete Leijonhielm, född Cederhielm,
och efter ett spel med många tragikomiska
poänger fick han slutligen släktens samtycke.
Så kom det sorgliga kriget med Ryssland
1789—90, och det visade sig nu, att
Montgomery på för honom själv obekant sätt
förverkat kungens ynnest. Hans regemente
splittrades och ställdes under befäl av yngre och
oerfarnare män, medan han själv praktiskt
taget försattes ur funktion. Att hans lojalitet
därigenom sattes på ett hårt prov är begrip-
5. — B. L. M. 1939. II.
ligt, men det framgår tydligt av berättelsen,
att hans deltagande i Anjalaaktionen inte var
av den fosterlandsförrädiska natur, som hans
belackare ville pådyvla honom. Montgomerys
straff blev emellertid hårdare än de flesta
övriga medskyldigas. Han dömdes till döden
och benådades till förvisning på St. Barthélemy.
Efter Gustav HI:s död fick han komma hem
igen, men han var nu en bruten man, som från
sin tillflyktsort på hustruns Lindholmen lade
ned all sin möda på att återfå det ordensband
Gustav III både givit och fråntagit honom.
När man läst Vivi Horns biografi till slut,
känner man sig fullkomligt övertygad om, att
Gustav III i ”den sturske Montgomery” hade
en av sina tillgivnaste och osvikligt trogna
undersåtar. Han var en ärans man, som föga
blandade sig i kabaler och intriger, utom
möjligen då det gällde kvinnor. Egentligen
lämpade han sig illa till hovman, därtill var han
alltför rakryggad och orädd att säga ut sitt
hjärtas mening. Därom vittnar med tillräcklig
tydlighet både hans val mellan mössor och
hattar, hans uppträdande vid revolutionen
1772 och den berömda scenen, då han knäföll
och besvor kungen att uppge tanken på att
marschera mot Fredrikshamn 1789. Det var
också snarare hans lysande yttre och hans
förmåga att tala franska än hans spiritualitet, som
under ett par decennier gjorde honom välsedd
i kungens närhet.
Robert Montgomery hör förvisso inte till de
mest framträdande gestalterna i svensk
sjutton-hundratalshistoria, men det är ändå inte för
mycket sagt, att författarinnan gjort oss en
tjänst genom det sätt varpå hon låtit oss göra
hans bekantskap. Hennes bok är en
”Ehren-rettung”, och den genomströmmas av varm
sympati för det skildrade föremålet, men hon
har därför inte låtit förleda sig till att skyla
över de mindre vackra dragen i hans karaktär.
Man får människan hel och hållen med brister
och svagheter såväl som med de storslagna
dragen. Men man får också något mera,
nämligen en bit levande kulturhistoria. Sällan
finner man i en enskild mans biografi så
många belysande smådrag som här. De gälla
hushållning och heminredning, sättet att färdas
och metoden att köpa sig ett regemente eller
politiska meningsfränder. Och i de meddelade
utdragen ur brev och handlingar och framför
allt i de självbiografiska anteckningar av Mont-
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
