Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thommessen, Olav, Glimt, anmäld av Sven Stolpe - Killanin, Michael, Fyra dagar, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ligaste samling unga män, som Norge vid den
tiden kunde uppvisa, ett människourval från
alla samhällsklasser”. Garborg har skildrat
skolan i sin roman ”Bondestudenter”, och
Bjørnson har i sin minnesdikt gett en
strålande bild av den originelle mannen, som
i decennier ”förberedde” sin mystiska latinska
grammatik utan att någonsin ge ut den:
Men ”manden”, vor chef på det logiske tog,
”gamle Heltberg” af alle var den snurrigste dog!
1 pels-støvler stod han, i hundeskinns-trøje
(for astma og gigt måtte kæmpen sig bøje).
Ej skinn-huen skjulte hans panne, den høje,
hans klassiske drag og hans mægtige øje...
När Thommessen kom i hans skola, var han
bara en skugga av sitt forna jag, men
alltjämt bedrev han sin undervisning efter samma
egendomliga principer, alltjämt tilltalade han
klassen med det sällsamma ordet ”mugen”,
och fortfarande kunde häns ironi bryta ut
i kaskader av etsande kvicka utfall och
dia-triber. ”Gamle Heltberg” är en klassisk gestalt,
och man gläder sig åt att återse honom i
Thommessens galleri.
Bedårande är också den lilla skildringen
av en resa tillsammans med Grieg i Italien
— den lille geniale norske komponisten
hyllades som en kung och kunde inte gå i fred
på gatorna. Han såg ut som en liten fågel,
en sparv, men han behövde bara komma
i inspirerande vänners lag eller till flygeln för
att han skulle kasta förklädnaden och visa sig
i sin rätta gestalt, snillets — ”Edvard Grieg,
den store fuglen, løftet igjen sine mektige
vinger”. Grieg var en talare, som kunde
jämföras med Bjørnson. Men det märkligaste på
honom var hans ögon, vilket också
fotografierna ger ett intryck av: ”Aldrig har jag
sett en man med så vackra, lysande ögon som
hans!”, säger Thommessen.
Om sig själv berättar Thommessen denna
gång icke så mycket — han har tidigare samlat
sina barndomsminnen i en av Olaf
Gulbrans-sen illustrerad volym. Men det finns med
några drag.
Där finns historien om hur han första
gången som tolvårig pojke kom till Sverige
för att köpa kor med fadern i Bohuslän. Han
träffar där bland annat en svensk pojke i
samma ålder, som förtrytsamt upplyser honom
om att norrmännen sköt ned hans farfar, just
som han satt och förrättade sin hederliga
tarv ... Då unge herr Thommessen ser
tvivlande ut, slår svensken fast: ”Det är sanning,
det står i svenska bibeln!” Det lät
besynnerligt. Men i själva verket var det sant. Den
sorgliga historien stod verkligen i
familjebibeln, låt vara icke i texten utan på ett infäst
blad, där märkligare familjetilldragelser
upptecknats. På hemfärden ligger pojken på färjan
mellan Jelöya och Horten bland korna och
bläddrar i ett inköpt exemplar av Runebergs
”Fänrik Ståls sägner”. Han har förblivit denna
första kärlek trogen; senare har han utgett
bland annat en norsk översättning av
Runebergs ”Legender”.
Men viktigare material till Olav
Thommessens egen belysning än i dessa bagateller får
man i själva bokens underbart värmande och
sant mänskliga tonfall. Den gamle kämpen,
som lever kvar i en förvirrad tid, alltjämt
lika vaken på händelserna, har icke
förlorat sitt skarpsinne, sin intelligens eller sin
humor, men han har förlorat sin — vrede.
Nu är all bitterhet borta, och hans sinne är
bara fullt av tacksamhet för den stora och
lyckliga tid han fått uppleva. Man förstår
honom. Adertonhundratalets sista halvsekels
norska historia är ett hjälteepos, som icke har
många motstycken i världshistorien. L själva
verket — har efter Hellas ett litet folk
någonsin gjort en så lysande insats i Europas
kultur som Norge under denna benådade tid,
då snillena trängdes, och då den europeiska
anden plötsligt började tala och tänka på
norska? Man kan aldrig få nog av skildringar
från denna storhetstid, och man tackar den
gamle journalisten för hans sista storreportage
bland skuggorna. Sven Stolpe
Ekon från München
MICHAEL KILLANIN: Fyra dagar. 26—29
september 1938. Norstedts. 5: 75.
En av Rothermerepressens skickligaste yngre
förmågor, lord Killanin, har kommit på den
goda idén att göra en sammanställning av hur
septemberkrisen 1938 uppfattades i sex
huvudstäder: Berlin, Prag, Paris, Rom, London och
Washington. Det är sex kända journalister
utom han själv som för ordet. Boken inledes
med en förträfflig skildring av mr Chamber-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
